Svart skratt
Satt ensam i soffan i kväll med Emils försommartrötta huvud i knät, och såg Charlie Chaplin.
Vi skrattade på samma ställen, den njutningen svindlar!
Det slog mig, som jag tänkt på förr, hur lik Chaplin är Thåström.
Och tänkte på hur nära Chaplin känns. Den slags poesi han gjorde, kan inte förstå att den snart är ett sekel bort, den är så slående.
Blir också alltid när jag ser honom lite kär, och det är ju verkligen utsiktslöst.