sommartorka
Förutom fotografen Davids referat av Ockelbo baskets förståndshandikapplag som mötte landslaget idag. Ove som alla sa alltid kommer försent, och som lagkamraterna har förståelse för och ja, det gjorde han även idag när man skulle möta landslaget. Han hade varit och käkat pizza.
Coachen som ville byta om när laget låg under och spela själv, men fick inte för domaren, som vid varje nedkast fick påminna och peka: de svarta gör mål i den korgen, de vita gör mål i den korgen.
Inga vinnarskallar, bara kaos, förvirring, glada miner och hjälpsamhet
(coachen till en i laget: Täck nummer 15, han i glasögon!
Nummer 15: Det är mig du ska täcka! vinkar och pekar på sig själv så att det inte blir nåt missförstånd)
Om all sport vore sådär vore världen en bättre plats.
Förutom det har inget roligt hänt. Inget tråkigt heller.
Inget bara.
Livet rullar på därute och folk glömmer att producera nyhetsstoff.
Men jag hatar att det kallas nyheter. Vidriga krig i mellanöstern, mord, vinster på v75, påkörda ettåringar det är inget nytt. I så fall lika nytt som allt som rullar på i sommartorkan i Gävle just nu. Det är lika nytt att nån kommer gå hem med fel person, hångla, ramla, prata med nån okänd om hur dött allt är i den här hålan fast inte mena det, titta djupt in i goyavaktens nollställda ögon och hoppas få respons och komma in, gå på en buss, vara glad, sitta i ett kök ensam med gökuret som enda sällskap, äta en hamburgare som nån annan slängt eller natta barnen.
Allt är gammelheter.
Men vad är viktigt? Just nu är det jag som bestämmer. Och då använder jag all min makt att berätta hur det egentligen ligger till - till att inte göra det.
Ikväll är det fest hos Andreas föräldrar i sätra. Pappa Curt-Ingvar, han själv och Jon Rask slår på stortrumman och har gemensamt kalas, och jag ska ge dom en varsin fin present. Längtar speciellt till Andreas ska öppna sin. Det är en present med många bottnar.
Och jag längtar efter att få se Anna, som hon själv säger kommer hon va festens klotrunda mittpunkt, och jag hoppas Andreas har gett henne en öl byggde denna vackra kropp-tshirt.
Coachen som ville byta om när laget låg under och spela själv, men fick inte för domaren, som vid varje nedkast fick påminna och peka: de svarta gör mål i den korgen, de vita gör mål i den korgen.
Inga vinnarskallar, bara kaos, förvirring, glada miner och hjälpsamhet
(coachen till en i laget: Täck nummer 15, han i glasögon!
Nummer 15: Det är mig du ska täcka! vinkar och pekar på sig själv så att det inte blir nåt missförstånd)
Om all sport vore sådär vore världen en bättre plats.
Förutom det har inget roligt hänt. Inget tråkigt heller.
Inget bara.
Livet rullar på därute och folk glömmer att producera nyhetsstoff.
Men jag hatar att det kallas nyheter. Vidriga krig i mellanöstern, mord, vinster på v75, påkörda ettåringar det är inget nytt. I så fall lika nytt som allt som rullar på i sommartorkan i Gävle just nu. Det är lika nytt att nån kommer gå hem med fel person, hångla, ramla, prata med nån okänd om hur dött allt är i den här hålan fast inte mena det, titta djupt in i goyavaktens nollställda ögon och hoppas få respons och komma in, gå på en buss, vara glad, sitta i ett kök ensam med gökuret som enda sällskap, äta en hamburgare som nån annan slängt eller natta barnen.
Allt är gammelheter.
Men vad är viktigt? Just nu är det jag som bestämmer. Och då använder jag all min makt att berätta hur det egentligen ligger till - till att inte göra det.
Ikväll är det fest hos Andreas föräldrar i sätra. Pappa Curt-Ingvar, han själv och Jon Rask slår på stortrumman och har gemensamt kalas, och jag ska ge dom en varsin fin present. Längtar speciellt till Andreas ska öppna sin. Det är en present med många bottnar.
Och jag längtar efter att få se Anna, som hon själv säger kommer hon va festens klotrunda mittpunkt, och jag hoppas Andreas har gett henne en öl byggde denna vackra kropp-tshirt.