Mansstalkande

Det kommer alltid i sjok, vilka stackare jag jagar.

På senaste tiden har jag ringt upp Göran Greider, vet inte hur många gånger. Tyvärr kom hans uttalanden sist inte ens med i tidningen. Det är för- och nackdelen med att vara på en tidning med enorma resurser - att de kan kosta på sig att slakta exempelvis en stor rundringning till alla S-debattörer om hur de förklarar S stora väljartapp, som visar sig inte passa in i mixen när nya grejer dyker upp.
Har tipsat Anni, som skriver C-uppsats i retorik, om att snacka med Greider, med hälsning från mig. Det känns skrämmande naturligt nu och jag har lust att ringa igen och chitchatta om hans som vanligt briljanta krönika i dag i Metro.

Islamologen Jan Hjärpe har jag trakasserat dagligen den här månaden känns det som, och ofta blir hans väldigt bra kommentarer bortklippta i redigeringen. Med sina kunniga, utvecklade resonemang blir de sällan så klatchiga att de passar i nedklippt form. Men han är vänligheten själv och svarar lika tålmodigt på mina frågor, hur sent som helst, även efter att hans telefontid med mig kvällen innan inte mynnat ut i något alls.

Det sista jag gjorde på Friskispressen var att ordvitsa med Alex Schulman om hans kondition, med tanke på titeln på hans senaste bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". I dag ringde jag honom igen, nu om att han gjort ytterligare något väldigt oironiskt. Ju mindre ironisk han blir desto mer gillar jag honom. Och han säger aldrig nej.

Försöker dock hitta fler kvinnliga motsvarigheter att stalka. Men det är tydligt att det är svårare att få kvinnor att ställa upp. Tyvärr tror jag generellt självförtroendet ofta saknas för att våga riskera att nöta ut sig själv och sina åsikter offentligt.
Tips mottages tacksamt!
Nu ringer jag en taxi.

Revolution

Det är så jävla hemskt men härligt med Mellanöstern.
Att det händer.
Att folk är så fruktansvärt modiga så de skiter i hot om fortsatt masslakt och vägrar lägga sig.
Att småfolket har kraft att tippa de onda jättarna. Miljoner små David och plötsligt bräckliga, krympta Goliatar.
Det ger hopp om allt. Livet, hela världen.


Så det måste lyckas. Och det känns som att människobollen som rullar inte kan stoppas.
Och för första gången har jag lagt all min teknikskepticism åt sidan och är bara bara för sociala medier.


Känns bra att sitta mitt upp i allt, och tvingas sätta sig in i frågorna som måste ställas. Tvingas bli lite allmänbildad - och ha tillgång till alla experter som man kan presentera dumma frågetecken inför. Jag brukar be dem vara pedagogiska i sina beskrivningar - för läsarnas skull, tack.

"Tänk det som att du kokar ner allt det här komplicerade och förklarar det för ett barn". Vill egentligen säga så till alla om allt. För det är så det är skönast att prata, och det är då sakerna som man slutat säga, för att de känns för blasé och självklara, sägs.

Hjärtat värker, Klint-Olle

Det är så sorgligt. Denne man, kanske mest punk av alla, bodde på en vacker Hälsingegård utanför Delsbo som brann till grunden i förrgår. Den, inklusive hans stora dragspelssamling som han placerat ut på måfå i huset för att han skulle kunna ta upp ett direkt från golvet närhelst han fick feeling.
2007, när jag bodde i Järvsö hade dokumentären om honom galapremiär på Delsbos biograf.
Jag satt bredvid Gea, sångaren i Västerbrokören där Klint-Olle spelar, i salongen och inte långt ifrån satt Gök-Olle, Klint-Olles lojale vapendragare som också medverkar i programmet.

Det handlar mest om Klint-Olle som person, hur han resonerar om kärleken och livet. Lever fattigt, äter morsans halva hemtjänstmatförpackningar, tillverkar egen ost som tas över av larver i matkällaren, och som han då uppfinner en misslyckad elektrisk exekutionsanordning mot med koppartrådar in i osten kopplat till ett elaggregat.
Hur hans glada vän sover på kökssoffan när filmteamet är där, och de frågar honom om var han bor. "My home is where my sweetheart is", svarar han, och på den naturliga följdfrågan blir svaret: "Just nu har jag ingen".
Men även om hur Klint-Olle försökt bedriva jord- och skogsbruk traditionellt, utan maskiner. Och även utan inblandning av myndigheterna - och därför förlorat rätten att hålla djur, eftersom han låtit kor leva som enligt reglerna borde ha avlivats, och eftersom takhöjden på uthusen för djuren inte hållt EU-standard eller hur det nu var.

Hans protestaktioner mot länsstyrelsen har varit djupt suggestiva. En femtio meter lång, tre meter hög (nu höftar jag) vedhög i mosaik - där mörkare vedträn bildar mönster mot de ljusare - kor som vandrar, inlemmade i de avhuggna trästumpssamlingarna.
Och sedan. En get som Klint-Olle fått i födelsedagspresent, som dött, och som han vintertid låtit frysa fast i ett uthustak liggandes som om den levde.

Efter premiärvisningen var det öppen diskussion, och då var det Gök-Olle (med klotrunda glasögon och grå ögonbryn utåtfransade, faktiskt lite som en gök) främst stod för den militanta stämningen.
- Det är tur att inte (vi säger länsveterinären heter) Lennart Johansson är här nu. Då skulle han inte komma levande härifrån.

Ledig nu, och har behövt ett dygn på mig för att sova igen det jag tappade nånstans mellan Gaygalan (åh, skvaller som inte ens Jamesochkarin kan skriva!), Lycksele och nattligt barnkräks i hemmet.

I kväll var Eva och Wilmar förbi här, Eva ville ha hjälp med lite text till konstprojekt på Mejan. Och så fick hon vara mig behjälplig i val av klänning till the Moochers första spelning.
Café 44, 26:e februari. Stödfest för Cyklopen. Kom!


Tokyolyrik

Sitter och har lämnat ett snökaosknäck och försöker göra mig mottaglig för gudomlig inspiration för något slags enastående grävjobb. Bläddrar lite i Klick! och inväntar att det ska komma.
Däremellan vill jag bara propagera för min vän Rikards fantastiska skrifter från den besynnerliga ön i Stilla havet.

Förlåt, snälla ni

Förlåt Bibi Andersson, Babben Larsson, Jerry Williams, Kim Anderzon, Helge Skoog, Björn Kjellman som ville kommentera Lena Nymans död när jag frågade.
Ni är fina människor allesammans.
Jag visste inte att jag skulle komma att drämma er i skallen med 
detta tre dagar efter. Men det var för intressant för att inte skriva.

Tror faktiskt inte heller att Lena Nymans bästa vän menade att just ni är stora hycklare, om jag inte är helt mellan raderna-analfabet.

Gick av mitt pass i söndags kväll, men har sedan dess fått massa mejl och även telefonsamtal, kopplat från Aftonbladets växel, om artikeln. Det är mest folk som tycker den är bra, men vill diskutera himmel, helvete, Melodifestivalen och Egypten. Tänk "Ring P1" så fattar ni.
Och en kändis som håller med om att andra kändisar inte borde gråta ut inför allmänheten!

För egen del skulle jag stormysa från andra sidan, ju fler som grät ut sin saknad efter mig. Och hellre efter min död, även om de sket totalt i mig innan, än inte alls. Varför inte? 
Låt inte gråt-jante sätta några spärrar när det gäller Jamesochkarin, go all in!
Men jag förstår att det kan irritera, att vissa surfar på dödsvågen och tar en massa vänskapscred som de aldrig gjort sig förtjänta av. Kanske till och med tvärtom.

En kvinna skrev och invände att alla slutar ensamma, och att stöd mot ångest på väg mot döden får man köpa sig till i det samhälle vi byggt.
Det tror jag också, kan bara hålla med. Men troligen är det så att de allra största inom alla kategorier inte har varit utpräglade familjemänniskor livet igenom, eftersom de ofta har lagt ner mycket tid på sitt konstnärskap, företag, forskning eller vad det nu varit. Och att de riskerar vara mer ensamma än Svenssons på sluttampen på grund av det offret.
Om det nu ses som ett offer. Det är väl troligen mest i de betraktarnas ögon som själva "offrat" annat, utanför familjen. Konstnärskapsoffer är mer cotume än familjeoffer.
Att människor som Lena Nyman väljer bort barn tror jag sticker i ögonen på gemene man, eftersom hennes val indirekt kritiserar deras egna livsval.
Samma anledning till att vissa provoceras enormt av att man inte äter kött.

Ett av mejlen osar svart tungt teatraliskt hat. Ämnesraden är artikelns rubrik, i övrigt är kritiken mot dess innehåll och mig rätt ospecificerad. Mest "Din jävla apa" på repeat. Annat i texten får mig att ana vem avsändaren är, och i så fall har jag rätt i vem jag läst in mellan Leo Saukkolas rader.
Det finns förresten en SVT-dokumentär, "Leo", om denne underbare man som jag måste försöka få tag i.
När man träffar honom förstår man att han var Lenas bästis. Han hade historier för en roman bara efter vår intervju, sidospår som tyvärr inte passade in i sammanhanget.

Kollade i kväll på Ronja Rövardotter (Hanna Zetterberg och Dan Håfström ville för övrigt inte sörja öppet) med min stackars tappre kräksjuke son, som jag somnade tillsammans med vid 20 och nu vaknade bredvid pigg och osynkat utvilad.

Osynkat är ledordet i skiftarbetet jag återgått till nu. På gott och ont. Ont för att de dagar jag jobbar ser jag bara Emil ett par timmar på morgonen. Förutom det är det mest skönt att jobba i baktakt mot resten av världen. Aldrig åka tunnelbana när alla andra åker. Aldrig handla när alla andra handlar. Jag och pensionärerna.

Till sist ett akut stödupprop.
För tidningen Arbetarens fortlevnad.
Inte bara för stöttandets skull. Det är bra och viktig läsning. En riktigt bra nyhetstidning. Prenumererar du inte redan så sätt igång!

Palme sköts av Östersunds taxibolag

Och i Staffanstorp finns ett stort koncentrationsläger, en massiv byggnad dit järnvägsspåren går rakt in på gården. Väldigt likt sådana de använde sig av under förintelsen i samband med andra världskriget. Som det talas väldigt tyst om!
Kom ihåg var ni hörde det först.
Exklusiv förhandspublicering bara på Jamesochkarin - som tog emot tipsen.

på Aftonbladet.
<div><br />
Hemma är de ständigt aktuella toppämnena inga nyheter längre: Bajs! Kiss! Pjutt! Fis! Ont i magen! Kjäks!
Samma harang lika internt underhållande för upphovsmannen varje repetition.
Viker sig av krampskratt.
Roligt att freud slår in så hårt.

Har för övrigt redan fått ett par ursinniga mejl från arga läsare och en som ringer till mig och säger att han vill kunna nå mig 24/7 för att reda ut saker och ting.
Har saknat detta Gökbofölje lite på nåt vis. Ett härligt svängande dårsambatåg. Det är vi mot världen! På Friskispressen hade jag bara en enda lonesome liten anonym galning som höll kontakt, det kändes ödsligt, nästan otryggt.

Första kvällen

på Aftonbladet.

Tre timmar teknikstrul. Fem telefonsamtal och fyra besök till hjälpdesken, en liten öppning i väggen i en källarbunker fyra trappor ner, innanför vilken ett tiotal män med änglars tålamod och extremt mönsterseende i ettor och nollor, tar emot en ringlande kö av neråtmungipade folk från Aftonbladet och Svenskan med varsin bärbar dator i hand.
Är tjenis med dem alla nu, det är bra. Men har fått ett nytt mardrömsjobb att leka pest eller kolera med: Bluffa in sig som dataexpert på Schibsted Media Groups helpdesk.

En notis, en Vi5:a från t-centralen och ett knäck om fler läsare för en bilaga signerade moi i morgondagens tidning.
Ingen Guldspade hemkammad riktigt än.
Fast kul att va tillbaka.
Nu ska jag ringa en taxi.

Dödsryckning

Har funderat på att låta Jamesochkarin göra en Tuffe Uffe och lägga sig själv på is ett tag. Inte på grund av utarbetning, utan på grund av en slags troligen temporär feghet.
Vågar inte skriva det jag egentligen vill säga, har blivit för självmedveten nu i dagarna och undrar vem Jamesochkarin skriver för. Och tänker att Jamesochkarin är en jävla tönt.
Samtidigt vet jag att drama queen-Jamesochkarin direkt skulle triggas i gång av ett svulstigt uttalat avsked och krypa till utfläkningskorset på studs. Det skulle bara bli en genant rundgång.

Fortsätter uppdatera här, alltså.
Med en exklusiv förpublicering av min avskedskrönika i FP nr 2/2011.
Observera! Observera! Bara för Jamesochkarins läsare!





Dödsannonsera i Friskispressen!

Möjligen är det så att döden upplevs mer avlägsen för människor som tränar än för andra. Eller så är dödsskräcken tvärtom större. Liemannen kanske är den mest effektiva personlige tränaren.

Hur som helst har det slagit mig att inga vill avisera bortgången av nära och kära i annat än dagspress. Dött är dött, måste nyheten vara så himla aktuell? Många av F&S medlemmar har väl annars fler band sinsemellan än till, säg, DN:s läsarkrets?
Har därför föreslagit för vår annonsavdelning att man borde storsatsa på denna för tidningens del ännu oexploaterade del av marknaden. Men kollegorna tycks hittills ställa sig avvaktande till min idé.

Jag som älskar att läsa dödsannonser. Avslutade liv i släktdestillerade koncentrat.
De säger så mycket, rakt ut och mellan raderna. Smärta målad med breda penseldrag. Ibland en karg, fåordig men lika stark sorg. Då och då anar man att den avlidna inte var av den mest älskvärda sorten.

Och i topp, om det inte är ett kors, en bitterljuv smak av den dödes stora livsglädje. En palett och en pensel, en gitarr, två älgar på en tallhed, en svingande golfare eller AIK:s emblem.

Sug på denna karamell! Fundera på vilken symbol du skulle välja. En kettlebell? En knäböj i profil? Och hur skulle du vilja beskrivas? Med den tanken i huvudet kommer du säkert av bara farten bli mer ihärdig i din träning. ”Lisa – gav kissande hunden ett ansikte utåt”. ”Lisa – gjorde en turkish get up som en gudinna” eller ”Lisa – bosubollens bästa vän, har lämnat oss i oändlig sorg och saknad”.


/Lisa Röstlund
Redaktör – som lämnar in (just nu dock bara från det här jobbet).

Monica Z

- Nöjd med mitt liv? Nej, verkligen inte, det kommer jag aldrig bli. Och det hoppas jag ingen är som världen ser ut.

- Drömmar? Ja, de är så många. Det är klart att jag har drömmar. Att det ska bli bättre för alla stackars jävlar.

- Männen i mitt liv, hur menar du? Det har hållt på sedan det startade. Så är det väl för alla. Men jag skulle aldrig klara mig utan karlar. Sån är jag!

Hade inte sett Tom Alandh-dokumentären om henne från -89 som gick precis på SVT. Se, om ni inte sett!
Man älskar henne om möjligt ännu mer.
Men hon är annars en sån man kunde se på. Man hörde det på henne, utan att hon behövde uttala allt det roliga, insatta, intelligenta hon sade. Det räckte med att se hennes blick, lyssna till hennes röst, för att avgöra att hon är en sån, en av de få som förstår hur allt ligger till. En sån som kan överblicka allts tillstånd och se in i folks själar.

Tage Danielsson, en sån man också såg och hörde det på, som beskrev henne.

En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.

När hon sjunger hans (och Hasses) Var blev ni av är det två såna som vet som smälts ihop. Det är därför jag aldrig kan tycka något är vackrare.
Och även om jag aldrig ens fick vara med och uppleva drömmarna som uppnåeliga så är precis den saknaden en konstant. 

Sitter och sörjer dem nu i vårt fina nya hem. Det är så fint så fint så fint.
Men jag är aldrig nöjd.
När jag hörde Monica säga detsamma så kändes det bra ändå.





Ett par gåtor

I går var jag över till Elin, Rikard och Selma i Kärrtorp med kläder som Emil växt ur. De bjöd på te ur en vacker kinesisk tekanna i blåblommigt skirt porslin. Men när Elin skulle servera ramlade locket av, studsade över bordet ner på golvet och te rann åt alla håll.
Då slog det mig att jag inte kan komma på en enda tekanna som fyllt den enda funktion som den är tänkt för, förutom att hålla teet varmt. Att ha förmågan att smidigt få vätska att flöda från sin behållare ner i en annan. Det strilar alltid te längs undersidan av pipen eller åt sidorna när man vill hälla. Och locket sitter sällan kvar utan att man håller i det medan man häller.
Varenda jävla tekanna jag stött på har varit helt värdelös på att just hälla ur. 
Man har lyckats klona folk och tillverka plasma-tvapparater. Men konstruktionen av tekannor måste vara en fruktansvärd nöt som människosläktet hittills inte lyckats knäcka. 

Och så till ett annat produktmässigt mysterium.
Fick häromsistens en nysläppt hälsobok på mitt bord för recension.
Den väcker direkt så många frågor.


Utrensningstillägg

Denna inbjudande flaska fick jag av Elin för några år sedan:



Handen är dock inte min utan en okänd mans, alternativt en respektingivande kvinnas (bilden är snodd från cyberrymden).

 

Etikett på baksidan:
Lisa 1979
Vinet Lisa är gjort av de allra härligaste druvorna i Trödjes vinlundar. Områdets unika radioaktivitet skapar vinets speciella skimmer, och en eftersmak som dröjer sig kvar hela den långa halveringstiden. Lisa har lagrats i exakt 27 år, vilket är 27 år för mycket enligt dess antagonister i grannbyn Björke. För varje år som gått har vinet Lisa fått en allt rökigare smak, samtidigt som inslaget av tattarblod bleknat något. Avnjut gärna vinet Lisa med en klassisk dänga av Bryan Adams och en påse sourcream-chips.
Överdriven förtäring av Lisa kan leda till frispel.
Vinet Lisa kan med ett ord beskrivas som: "härligt".
I två ord som: "jävligt härligt".


Så, äntligen förevigad och redo att möta sitt öde nere i glasbubblan.

Nu är det tomt så det ekar här hemma. Och precis de senaste veckorna har vi här på gatan lyckats få ihop Byälvsvägens eget husband. Så nu vill jag inte riktigt flytta - även om det bara är några kvarter bort.
Men Byälvsvägen är alltså redan erövrat. Näst i tur: Resten av Bagarmossen - Nackareservatet -  Skarpnäcks stadsdelsnämnds förvaltningsområde - Världen!

I lördags var jag med lite fint löst folk på Södra teatern för att se vänner till Capri och Anders i fantastiska Darya & Månskensorkestern. Om ni missat - se!

Nästa gång de spelar tror jag det skulle vara utomhus passande nog, i bistra vinterkylan.

Min kväll kröntes av att en kille med lite lätt tillbakadragen utstrålning stegade rakt fram emot mig. Kände igen anletsdragen väldigt väl men hann aldrig placera dem utan antog bara att vi kände varann och mötte honom med ett "Tjenare!".
Han sa inte hej lika högt, men bjöd upp till en finsk tango.
När han talade trillade poletten ner.
Tore från FC Z.

Den som inte älskar honom (och Glenn Hysén för den delen) efter att ha sett serien kan sticka och brinna.

Pet Sounds Bar lördag förresten!
Johan och Peter spelar skivor.


Utrensning

är det som pågår på Byälvsvägen 34 för tillfället.

 

Tricket med prylutrensning är att skaka av sig alla former av nostalgi. Stålsätta sig för att slakta gamla kalendrar från gymnasiet, egenhändigt prydda med Carl Bildt-bilder utanpå och där man inuti noterat provdatum, vilka svartvita polska filmer man sett på 7:an, vilka man fikat med på Café Spegeln, vilka man hånglat med och vilka konserter på Kungen i Sandviken man besökt. Indianmönstrade storskjortor som skulle hänga under en gigantisk pufflugg och över tights och USA-sockor tidigt 90-tal. Eller den oanvända köksattiraljen som ska kunna kärna ur stocken ur en hel färsk ananas utan att den behöver skalas.

 

Sist jag hade en liknande uppgörelse med det förflutna var då mitt flickrum skulle möta de sälla jaktmarkerna, sedan mina föräldrar sålt det röda huset på Skeppargränd 6 i Trödje.

Hjärtat svider än när jag tänker på det. Då gjorde allt så ont att Malin fick komma som en inhyrd Auschwitz-bödel för att hjälpa mig sålla och skicka vissa kära ägodelar till ugnen.

Mitt i all bråte låg ett kuvert. Ett brev adresserat till mig från Sveriges Television, med den gamla lego-blå-gröna 80-talsloggan. Det var något jag helt hade glömt bort:

 

"Kära Lisa.

 

Vi tackar för ditt brev, men måste tyvärr meddela att Roxette inte kommer att vara ett ämne vi tar upp i kommande säsong av Kvitt eller dubbelt."

 

Jag och min bästis Johanna var inte bara ett samarbetande porrnovellförfattarteam utan även simultant kära i Per Gessle. Vi, eller åtminstone jag, var dock långt ifrån expert på hans och Maries musik, liv och leverne - kärleken gick mer på känsla än meriter. Så det hade nog inte gått särskilt bra för mig därinne i glasburen med den där triller-fanfaren stressandes som grädde på moset.

Dessvärre tror jag inte heller att min lilla sälkutingknubbiga uppenbarelse med snedlugg i proportion med Leningrad Cowboys, så välsprayad att det finns bildbevis på att den fortfarande kunde hålla sig i perfekt givakt även i nedfarten av Ölands Djurparks berg-och-dalbanas värsta backe, direkt hade fått honom på fall.
Eller kanske, vem vet? Vilken Sliding Doors-tanke. Men det var SVT som just vid detta tillfälle tryckte på den röda Nej-ödesknappen.



Puls

Om jag någonsin somnat liggandes på din arm. Eller tätt intill, hud mot hud. Så kan jag nu avslöja att jag egentligen aldrig sov. I dessa stunder har jag troligen låtsats somna, med en romantisk bild i huvudet om hur härligt obrytt det vore.

Jamesochkarin - om du vill ha en tjej som verkligen kan slappna av.

I själva verket har jag legat Woody Allenskt stel som en pinne och i stället för att sova inte kunnat slita tankarna från den eviga sömnen.

Hjärtslag. Malin förde nyss detta
olustiga ämne på tal. Precis som hon, upplever jag ett starkt obehag av att känna dem. De påminner på ett obarmhärtigt påtagligt sätt om det här essentiella omloppssystemet med sina fruktansvärt sköra små fraktvägar.

Konstigt med tanke på allt jag tvingat det att transportera runt, att mitt inte kläggat igen för länge sedan.

De erinrar även om att omloppet drivs av ett hjärta. Ett par kammare och två sketna små förmak måste krampa ihop på beställning varje sekund - minst.

Om man inte är som Gunde Svan med sina 32 i vilopuls när han var som mest vältrimmad i spåren. Det om något borde vara Jamesochkarins största morot till att bli en motsvarande fitnessdrottning - det brinnande hatet mot puls.

Varje minut, varje timme, varje dag, vecka, månad. År ut och år in.
För att inte tala om alla andra organ som ingår i kedjan och ska funka synkat non stop. Twenty four seven.
Hemska hemska sanning.

När jag var liten var min favoritlitteratur mina föräldrars stora fembandiga läkarlexikon. Redan femåriga Jamesochkarin älskade att sitta och bläddra fram och tillbaka mellan bilder på svår gikt, tredje gradens brännskador och siamestvillingfödslar.
Fortfarande kan jag inte sluta gotta mig åt de mest horribla historier om krämpor, skador och dödliga åkommor. Och tanken på att utbilda mig inom mitt största intresse, till något slags vårdyrke - världens enda riktigt riktiga skrå på nåt vis, har slagit mig flera gånger. Men när det kommer till kritan skulle jag stupa tidigt på banan.
- Ta blodtryck och puls på patienten!
- Hej då!

Annat krut är det i min übermensch till vän, Lovan. Mor till två barn på 3 år respektive 6 månader. Dessutom en otroligt skicklig yrkesfotograf. Men se hon har ännu mer att skänka världen och därför har hon under mammaledigheten lyckats sätta 2,0 på högskoleprovet för att komma in på läkarlinjen, där hon börjar om ett par veckor.



Vill ha mer

Advent passé. Latdagarna och sötebrödsdagarna över. Allt som trånats efter uppnått. Men jag känner som Adolphson-Falk, tyvärr inte bara när det gäller just den här snart fullbordade högtiden.
Retar mig svartsjukt på späkare som finner njutning i hälsosamt leverne och altruism. Själv har jag ständigt oerhörda svårigheter att tänka i längre horisonter än timmar - dagar på sin höjd. Därför är risken att hemfalla åt frosseri och allmän lättja hela tiden överhängande som snömassorna på taken these days.

Bortskämda as som jag borde sättas att torrlägga myrar i arbetsläger på tajgan. För allt, gott, skönt och lätt kan aldrig stilla hungern för såna som oss. Det är bara retande aperitifer.

En annan som har fått ribban höjd är Emil, som sedan i förrgår inte skyler tomheten han känner när julklappsströmmen sinat särskilt subtilt: "Vill ha meeer pakeeet!" på repeat.
Att få mycket är inte sinnesdanande, det är tydligt.

För övrigt uppskattar jag att numera känna till att en av mina bästa vänner Jenny vilar på samma robusta grundsten i livet som jag. Vi är båda döpta efter låtar signerade Lasse Berghagen.

Bereden väg

Efter att Johan spelat skivor på Pet Sounds i kväll, navigerar La Sagrada Familia mot Polstjärnan i en nattlig färd norrut.
Till den sanna mänsklighetens vagga. Gävle.
Strö palmer, bred ut kläder!

Kära "vänner"!

Har ofta undrat. Hur går det till, att jag råkar bli bekant med just de absolut bästa. Jag! De vänligaste. Snyggaste. Mest intelligenta. Lojalaste. Roligaste. Crème de la crème av människosläktet.
Jag lyckas norpa åt mig russinen ur kakan, utan att någonsin få en smäll på handen.

Ni får ursäkta om ni känner er exkluderade, ni som jag eventuellt inte känner.

Hur jag än vridit och vänt på det har det inte funnits någon logik. Har insett att det ligger en hund begraven här någonstans. Suttit på min kammare och grubblat med pannan i djupa veck. Och på sistone har jag kunnat lägga ihop ett och ett. Dimman har lättat.
Ni tror inte jag fattar, av ytterst förklarliga anledningar.
Men nu har jag bevis.
För alla uppgörelser, handskakningar och mutor. Allt mygel. Alla transaktioner som gjorts mellan mina föräldrar, socialen, landstinget, kriminalvården och er själva. Mina så kallade "vänner", "arbetsgivare", "kollegor", "pojkvänner" och andra! A.k.a personliga assistenter, förmyndare, ledsagare, gigolos och övervakare.

Ni som "läser" Jamesochkarin kan nog gott räkna er till den sällsamma skara jag vänder mig till, nu när jag tänker på det. Ni är säkert inbegripna i den här väl genomförda scamen, för att jag ska glädjas åt statistiken.

Alla. Lejda av mina närmast sörjande att få mig att förbise den buffé av fysiska och psykiska åkommor jag bär på. 
I all välvilja har man jobbat i det tysta för att skyla sanningen om mig själv för mig. Jag kan inte klandra någon. Visst har jag haft många lyckliga, okunniga år.
Måste ge er det, ändå, att ni hittills varit skickliga i era yrkesutövanden. Någon har till och med lånat ut sitt barn deltid till mig, som en del i mitt specialsydda vårdprogram. Det är stort - frågan är: hur stor är checken ni cashar in varje månad? Fram till nu i helgen har ni haft mig i en liten ask.
Men ni har trots allt missbedömt min perceptiva förmåga. Efter den här "festen" har poletten trillat ner.
En överraskning.
Helt utan anledning...
Nej, då, jag såg inte ens ut att behöva muntras upp, nej så skulle jag inte ta det.
Det var bara så där ändå. Helt apropå!
All expenses payed for.

Dra mig baklänges.

Skygglapparna för mitt eget medicinska tillstånd och omgivningens köpta välvilja är för evigt borta.
Trots det är jag villig att fortsätta i den här livslögnen. Alternativet är intet.
Så med detta sagt kan vi dra ett streck över det här inlägget och ömsesidigt vissla vidare som om inget hänt. Ni behåller jobben, jag umgänget.
Win-win.


Ingresser

är en konst. En bra ingress ska dra, nästan tvinga in folk i en text, som ett skogsrå lockar in i skogen.

Men det är få som vågar ta in på sidostigar utanför motorvägen. Inledningstexten får inte vara annat än kort, koncis och snärtig. Och absolut endast hålla sig till innehållet i artikeln. Det liknar en färdigstöpt form, den alla journalister kör med:

Tre korta meningar där den tredje ska väcka frågor, helst upprörda, typ:
Gävleborgs vårdköer är rekordlånga.
Landstingets budget: 50 miljoner back.
Nu drar landstingsråden på lyxtripp till Bahamas.


Alternativt: Två korta meningar med fakta som sinsemellan tycks motsägelsefulla. Slutligen en tredje, inte sällan i form av ett citat, som uttrycker känslor, typ:
På kontoret var han månadens medarbetare.
Men fritiden ägnade Olle Karlsson åt barnvåldtäkter.
– Det var det sista vi trodde om honom, säger grannen Berit.


Eller när det gäller reportage, kort och trimmat insäljande.

Men i skrivande stund sitter jag med Friluftsfrämjandets tidning Friluftsliv i knät och läser en riktigt skön ingress signerad skribenten Beppe Arvidsson:
Det fanns en gång en film, en bra film, med det vackra namnet Stars fell on Henrietta.
I Arbrå i Hälsingland faller stjärnorna över Friluftsfrämjandets vackra skidbacke i Ljusnans dalgång. Och med all rätt. Med hjälp av skidtokiga främjare har backen varit en samlingspunkt sedan mitten av 50-talet.
Från början handlade det om att trampa backar och rensa sly.
I dag ingår det även att ta hand om barn och ungdomar samt att sköta liftar, hus och servering.


Vilosam, långsam, lång och fundersam. Lite irrelevant och tankspridd, inte lik någon annan. Mig vakuumsuger den in i brödtexten.
Gillar extra mycket att tråden med filmen The stars fell on Henrietta (som låter anrikt uråldrig med sitt "det fanns en gång", men som är från 1995) aldrig tas upp igen i artikeln. Det var bara en liten intern parallell som Beppe drog i sitt inre som vi får ta del av. Den bevärdigas trots det ingångspartituret till hela historien om skidbacken i Arbrå. Det är härligt. Mer sånt! Poetiska irrfärder i ingresser, spott i ansiktet på medieetablissemanget! Anarki!

Pratade i går med en väldigt otrevlig forskare som blev sur och slängde luren i örat på mig när jag ville ha en faktaruta om honom med namn, ålder, familj, bor osv. Därför blev jag alldeles till mig av glädje och tacksamhet när jag nyss fick tag i en riktigt trevlig man som ville dela med sig av både vetenskapliga rön om stretching och lite privatliv.
Personlig integritet är så fruktansvärt överskattat.



Hardcorelussning

Mina tår och fingrar hann bli hundraprocentigt bortdomnade i kylan under dagis utomhus-lussefirande, innan jag kunde återvända hem, släpandes på en pulka med en vresig personlighetskluven tomte i. 
Utgångsplanen hade varit att han skulle vara tomte, eftersom han är innehavare av en tomteluva. Men det förändrades snabbt till att han ville vara Lucia, liksom bästa vännerna som alla är kvinnliga. När detta önskemål väl hörsammats, totalvägrade han strax innan avfärd hemifrån att bära vitt och glitter, varpå vi tvingades återgå till plan 1 att förkroppsliga Sankt Claus. Väl framme vid Lodjurets grind var Emil återigen lika bestämd som tidigare med att han inte kunde tänka sig någon annan beklädnad än det heta midjehuggna italienska helgonets.
Besviken över att hans outfit denna gång var oåterkallelig, var han inte intresserad av att delta i ceremonin, utan ställde sig på åskådarbänk tillsammans med sin förfrusna moder. 

Saknade på något vis, trots att det kanske skulle ha varit lite politiskt extra känsligt läge just nu, all action från förra årets religionskrig som utbröt där på gården under Luciaeftermiddagen.
Förskolan Lodjuret ligger inne i hörnet av en stor gårdsplan som tillhör en muslimsk friskola. När det vita korståget vällde ut ur dagisportarna samtidigt som lågstadiet hade rast, samlades ett gäng skolbarn vid gallergrindarna och började häckla ljusbärarna. "Lucia! Luciiiiiaaa!" skrek de med gnälliga ret-röster och kastade snö mot Ku Klux Klan-look-a-likesen. Varpå några utbrytare ur Luciatåget skyndade till fronten och mötte snöattackerna med samma medicin.
Skolpersonal och dagisfröknar fick gå emellan för att stävja motsättningarna mellan de kristna martyrerna och islamisterna, och fastän det var en tragisk miniatyr av världsproblemen så kunde jag inte låta bli att tycka synen var jävligt rolig.

Gymintervjun med Greider

”Klasskillnader syns även i gymmet”

Friskispressen 1/2011.
Text: Lisa Röstlund Foto: Pernilla Wahlman

Författaren, debattören och chefredaktören Göran Greider trotsar sin avsky mot träning på Friskis&Svettis.


Du har skaffat årskort på F&S.
–Ja, i mars fick jag ordination att träna av min läkare sedan jag skadat en menisk. Jag började med styrketräning och motionscykling. Det var ganska kul att märka resultat omedelbart. Nu tränar jag tre gånger i veckan.

Hur märks resultaten då?
– Jag är ute och cyklar en del med hunden, och brukar behöva hoppa av och gå i uppförsbackarna. Men nu orkar jag cykla hela vägen upp. Och av styrketräningen har jag helt enkelt blivit starkare.

Hur ser din relation till träning ut annars?
– Fram till jag var 20-22 spelade jag fotboll, handboll och volleyboll. Det var en helt annan sak när det var en boll med! Sedan släppte jag det, och med träning där det inte finns någon boll blir det lätt tjatigt. Men som vuxen har jag även varit med i författarlandslaget i fotboll. Det var andra författare som Bengt Ohlsson – men han var inte bra – och Arne Dahl, Peter Kihlgård, Fredrik Ekelund med flera. Jag skulle ha varit med i VM i Malmö mot Italien 2007, men så blev det inte.

Så träning utan boll är inget vidare egentligen?
– Jag har alltid avskytt träning. Det är monotont och känns inte som det leder någonstans. När man går in i en sådan här träningslokal (pekar ut över gymmet på F&S Ringen i Stockholm, reds anm) slutar ju hjärnan att fungera. Speglar överallt. En ensam, tyst stämning där man inte tittar på varandra, som på en bordell!
– Många menar att de tänker lättare och friare av sådan här träning. Men jag känner snarare tvärtom, jag blir låst i tanken. För mig är det mest kreativa att promenera. Samtidigt är det väl bra att hålla kroppen i gång.

Du bär ju ständigt med dig klassperspektivet…
– Ja. Här ser man verkligen klasskillnader. Kontorsslavarna står i crosstrainers och i de andra maskinerna. Invandrare och arbetarklass håller sig vid de fria vikterna. Jag tror man skulle kunna rita upp en klasskarta över folk härinne. Det arbete man har styr även vad man gör här.

Varför tror du lågutbildade och lågavlönade rör sig mindre än välutbildade rika, som statistiken visar?
– Det här är ett område för reformer. Det borde göras billigt att träna och äta nyttigt. Och framför allt måste arbetslivet befrias från hierarkier och tvång. Ju friare jobb man har desto mer har man möjlighet att röra på sig. Högre tjänstemän kan gå på lunch 1,5 timme utan att fråga någon. En undersköterska har inte alls samma frihetsgrader i jobbet. Mår man bättre i jobbet mår man även bättre på fritiden.

Är det viktigt för dig att Friskis&Svettis är en ideell förening?
– Jaså, är det? Det var roligt, det visste jag inte. Jag trodde det var något slags företag. Jaha! Då känns det roligare att gå hit. Allt ideellt är bra. Jag tror det gagnar hela samhällsbygget. Det ger en bra träning i gemenskapskänslan och är ett sätt att öka kollektivismen. •





Gillar stämbandsmusklerna bäst
Namn: Göran Greider.
Ålder: 51.
Familj: Hustrun Berit, dottern Ellen, hunden Stina, katterna Gustav och Tess.
Bor: Årsta söder om Stockholm och Dala-Floda i Dalarna.
Gör: Författare, journalist och chefredaktör för Dalademokraten.
Tränar: Styrketräning, cykling, promenader, trädgårdsarbete.
Favoritmuskel: Musklerna som styr stämbanden.
Drömträningsledare: Fidel Castro kanske – en gammal man som inte skulle kräva så mycket av en.
Unnar mig efter passet: Det var hårt i våras, med semmelsäsongen. Ibland gjorde jag misstaget att ta en. Men jag äter annat nyttigt också.
I min träningsväska (se bild): Äpple, handduk, kalsonger. Ibland någon bok.


Livet som gift

Läste i morse om den nyupptäckta livsformen GFAJ-1 – en bakterie som ett gäng Nasaforskare har hittat i en jättesalt sjö i Kalifornien. Den här varelsen har arsenik som basföda.
Det ämne som allt annat liv man hittills känt till på jorden dör knall och fall av, är alltså den här lilla gullegrisens livselixir.
Kunskapen kastar omkull alla modeller vetenskapen byggt upp kring hur liv kan fungera.
”Nu måste vi börja se på liv som om vi inte kände till det”, kommenterade en svensk forskare.

Älskar såna här nyheter. Sånt som skakar grundvalar och vänder saker upp och ner (som att Kungen om man utgår från Expressens intervju med Camilla Henemark faktiskt verkar kunna vara lite rolig. På riktigt!). Även om folk med sunt bonnförnuft alltid kunnat fastslå att det vi ”vet” inte ens är toppen av isberget. Egentligen är det ju mer förvånansvärt att man hittar så mycket som faller inom ramarna.

Det är den stora anledningen till omöjligheten i att respektera färdigstöpta, klarpacketerade religioner - prêt-à-porter.
När någon säger hur saker är och bör vara. När någon säger att den vet. Då och bara då vet man med säkerhet att någon blåljuger.

Arsenik kan också vara fredagsmys.
Kungen har också nån slags humor.
Lite ödmjukhet, om jag får be!

Nu ska jag snart ta årets troligen sista dopp.

Tidigare inlägg Nyare inlägg