jamesochkarin

Advent passé. Latdagarna och sötebrödsdagarna över. Allt som trånats efter uppnått. Men jag känner som Adolphson-Falk, tyvärr inte bara när det gäller just den här snart fullbordade högtiden.
Retar mig svartsjukt på späkare som finner njutning i hälsosamt leverne och altruism. Själv har jag ständigt oerhörda svårigheter att tänka i längre horisonter än timmar - dagar på sin höjd. Därför är risken att hemfalla åt frosseri och allmän lättja hela tiden överhängande som snömassorna på taken these days.

Bortskämda as som jag borde sättas att torrlägga myrar i arbetsläger på tajgan. För allt, gott, skönt och lätt kan aldrig stilla hungern för såna som oss. Det är bara retande aperitifer.

En annan som har fått ribban höjd är Emil, som sedan i förrgår inte skyler tomheten han känner när julklappsströmmen sinat särskilt subtilt: "Vill ha meeer pakeeet!" på repeat.
Att få mycket är inte sinnesdanande, det är tydligt.

För övrigt uppskattar jag att numera känna till att en av mina bästa vänner Jenny vilar på samma robusta grundsten i livet som jag. Vi är båda döpta efter låtar signerade Lasse Berghagen.

Efter att Johan spelat skivor på Pet Sounds i kväll, navigerar La Sagrada Familia mot Polstjärnan i en nattlig färd norrut.
Till den sanna mänsklighetens vagga. Gävle.
Strö palmer, bred ut kläder!

är en konst. En bra ingress ska dra, nästan tvinga in folk i en text, som ett skogsrå lockar in i skogen.

Men det är få som vågar ta in på sidostigar utanför motorvägen. Inledningstexten får inte vara annat än kort, koncis och snärtig. Och absolut endast hålla sig till innehållet i artikeln. Det liknar en färdigstöpt form, den alla journalister kör med:

Tre korta meningar där den tredje ska väcka frågor, helst upprörda, typ:
Gävleborgs vårdköer är rekordlånga.
Landstingets budget: 50 miljoner back.
Nu drar landstingsråden på lyxtripp till Bahamas.

Alternativt: Två korta meningar med fakta som sinsemellan tycks motsägelsefulla. Slutligen en tredje, inte sällan i form av ett citat, som uttrycker känslor, typ:
På kontoret var han månadens medarbetare.
Men fritiden ägnade Olle Karlsson åt barnvåldtäkter.
– Det var det sista vi trodde om honom, säger grannen Berit.

Eller när det gäller reportage, kort och trimmat insäljande.

Men i skrivande stund sitter jag med Friluftsfrämjandets tidning Friluftsliv i knät och läser en riktigt skön ingress signerad skribenten Beppe Arvidsson:
Det fanns en gång en film, en bra film, med det vackra namnet Stars fell on Henrietta.
I Arbrå i Hälsingland faller stjärnorna över Friluftsfrämjandets vackra skidbacke i Ljusnans dalgång. Och med all rätt. Med hjälp av skidtokiga främjare har backen varit en samlingspunkt sedan mitten av 50-talet.
Från början handlade det om att trampa backar och rensa sly.
I dag ingår det även att ta hand om barn och ungdomar samt att sköta liftar, hus och servering.

Vilosam, långsam, lång och fundersam. Lite irrelevant och tankspridd, inte lik någon annan. Mig vakuumsuger den in i brödtexten.
Gillar extra mycket att tråden med filmen The stars fell on Henrietta (som låter anrikt uråldrig med sitt "det fanns en gång", men som är från 1995) aldrig tas upp igen i artikeln. Det var bara en liten intern parallell som Beppe drog i sitt inre som vi får ta del av. Den bevärdigas trots det ingångspartituret till hela historien om skidbacken i Arbrå. Det är härligt. Mer sånt! Poetiska irrfärder i ingresser, spott i ansiktet på medieetablissemanget! Anarki!

Pratade i går med en väldigt otrevlig forskare som blev sur och slängde luren i örat på mig när jag ville ha en faktaruta om honom med namn, ålder, familj, bor osv. Därför blev jag alldeles till mig av glädje och tacksamhet när jag nyss fick tag i en riktigt trevlig man som ville dela med sig av både vetenskapliga rön om stretching och lite privatliv.
Personlig integritet är så fruktansvärt överskattat.

Mina tår och fingrar hann bli hundraprocentigt bortdomnade i kylan under dagis utomhus-lussefirande, innan jag kunde återvända hem, släpandes på en pulka med en vresig personlighetskluven tomte i. 
Utgångsplanen hade varit att han skulle vara tomte, eftersom han är innehavare av en tomteluva. Men det förändrades snabbt till att han ville vara Lucia, liksom bästa vännerna som alla är kvinnliga. När detta önskemål väl hörsammats, totalvägrade han strax innan avfärd hemifrån att bära vitt och glitter, varpå vi tvingades återgå till plan 1 att förkroppsliga Sankt Claus. Väl framme vid Lodjurets grind var Emil återigen lika bestämd som tidigare med att han inte kunde tänka sig någon annan beklädnad än det heta midjehuggna italienska helgonets.
Besviken över att hans outfit denna gång var oåterkallelig, var han inte intresserad av att delta i ceremonin, utan ställde sig på åskådarbänk tillsammans med sin förfrusna moder. 

Saknade på något vis, trots att det kanske skulle ha varit lite politiskt extra känsligt läge just nu, all action från förra årets religionskrig som utbröt där på gården under Luciaeftermiddagen.
Förskolan Lodjuret ligger inne i hörnet av en stor gårdsplan som tillhör en muslimsk friskola. När det vita korståget vällde ut ur dagisportarna samtidigt som lågstadiet hade rast, samlades ett gäng skolbarn vid gallergrindarna och började häckla ljusbärarna. "Lucia! Luciiiiiaaa!" skrek de med gnälliga ret-röster och kastade snö mot Ku Klux Klan-look-a-likesen. Varpå några utbrytare ur Luciatåget skyndade till fronten och mötte snöattackerna med samma medicin.
Skolpersonal och dagisfröknar fick gå emellan för att stävja motsättningarna mellan de kristna martyrerna och islamisterna, och fastän det var en tragisk miniatyr av världsproblemen så kunde jag inte låta bli att tycka synen var jävligt rolig.

”Klasskillnader syns även i gymmet”

Friskispressen 1/2011.
Text: Lisa Röstlund Foto: Pernilla Wahlman

Författaren, debattören och chefredaktören Göran Greider trotsar sin avsky mot träning på Friskis&Svettis.


Du har skaffat årskort på F&S.
–Ja, i mars fick jag ordination att träna av min läkare sedan jag skadat en menisk. Jag började med styrketräning och motionscykling. Det var ganska kul att märka resultat omedelbart. Nu tränar jag tre gånger i veckan.

Hur märks resultaten då?
– Jag är ute och cyklar en del med hunden, och brukar behöva hoppa av och gå i uppförsbackarna. Men nu orkar jag cykla hela vägen upp. Och av styrketräningen har jag helt enkelt blivit starkare.

Hur ser din relation till träning ut annars?
– Fram till jag var 20-22 spelade jag fotboll, handboll och volleyboll. Det var en helt annan sak när det var en boll med! Sedan släppte jag det, och med träning där det inte finns någon boll blir det lätt tjatigt. Men som vuxen har jag även varit med i författarlandslaget i fotboll. Det var andra författare som Bengt Ohlsson – men han var inte bra – och Arne Dahl, Peter Kihlgård, Fredrik Ekelund med flera. Jag skulle ha varit med i VM i Malmö mot Italien 2007, men så blev det inte.

Så träning utan boll är inget vidare egentligen?
– Jag har alltid avskytt träning. Det är monotont och känns inte som det leder någonstans. När man går in i en sådan här träningslokal (pekar ut över gymmet på F&S Ringen i Stockholm, reds anm) slutar ju hjärnan att fungera. Speglar överallt. En ensam, tyst stämning där man inte tittar på varandra, som på en bordell!
– Många menar att de tänker lättare och friare av sådan här träning. Men jag känner snarare tvärtom, jag blir låst i tanken. För mig är det mest kreativa att promenera. Samtidigt är det väl bra att hålla kroppen i gång.

Du bär ju ständigt med dig klassperspektivet…
– Ja. Här ser man verkligen klasskillnader. Kontorsslavarna står i crosstrainers och i de andra maskinerna. Invandrare och arbetarklass håller sig vid de fria vikterna. Jag tror man skulle kunna rita upp en klasskarta över folk härinne. Det arbete man har styr även vad man gör här.

Varför tror du lågutbildade och lågavlönade rör sig mindre än välutbildade rika, som statistiken visar?
– Det här är ett område för reformer. Det borde göras billigt att träna och äta nyttigt. Och framför allt måste arbetslivet befrias från hierarkier och tvång. Ju friare jobb man har desto mer har man möjlighet att röra på sig. Högre tjänstemän kan gå på lunch 1,5 timme utan att fråga någon. En undersköterska har inte alls samma frihetsgrader i jobbet. Mår man bättre i jobbet mår man även bättre på fritiden.

Är det viktigt för dig att Friskis&Svettis är en ideell förening?
– Jaså, är det? Det var roligt, det visste jag inte. Jag trodde det var något slags företag. Jaha! Då känns det roligare att gå hit. Allt ideellt är bra. Jag tror det gagnar hela samhällsbygget. Det ger en bra träning i gemenskapskänslan och är ett sätt att öka kollektivismen. •





Gillar stämbandsmusklerna bäst
Namn: Göran Greider.
Ålder: 51.
Familj: Hustrun Berit, dottern Ellen, hunden Stina, katterna Gustav och Tess.
Bor: Årsta söder om Stockholm och Dala-Floda i Dalarna.
Gör: Författare, journalist och chefredaktör för Dalademokraten.
Tränar: Styrketräning, cykling, promenader, trädgårdsarbete.
Favoritmuskel: Musklerna som styr stämbanden.
Drömträningsledare: Fidel Castro kanske – en gammal man som inte skulle kräva så mycket av en.
Unnar mig efter passet: Det var hårt i våras, med semmelsäsongen. Ibland gjorde jag misstaget att ta en. Men jag äter annat nyttigt också.
I min träningsväska (se bild): Äpple, handduk, kalsonger. Ibland någon bok.

Läste i morse om den nyupptäckta livsformen GFAJ-1 – en bakterie som ett gäng Nasaforskare har hittat i en jättesalt sjö i Kalifornien. Den här varelsen har arsenik som basföda.
Det ämne som allt annat liv man hittills känt till på jorden dör knall och fall av, är alltså den här lilla gullegrisens livselixir.
Kunskapen kastar omkull alla modeller vetenskapen byggt upp kring hur liv kan fungera.
”Nu måste vi börja se på liv som om vi inte kände till det”, kommenterade en svensk forskare.

Älskar såna här nyheter. Sånt som skakar grundvalar och vänder saker upp och ner (som att Kungen om man utgår från Expressens intervju med Camilla Henemark faktiskt verkar kunna vara lite rolig. På riktigt!). Även om folk med sunt bonnförnuft alltid kunnat fastslå att det vi ”vet” inte ens är toppen av isberget. Egentligen är det ju mer förvånansvärt att man hittar så mycket som faller inom ramarna.

Det är den stora anledningen till omöjligheten i att respektera färdigstöpta, klarpacketerade religioner - prêt-à-porter.
När någon säger hur saker är och bör vara. När någon säger att den vet. Då och bara då vet man med säkerhet att någon blåljuger.

Arsenik kan också vara fredagsmys.
Kungen har också nån slags humor.
Lite ödmjukhet, om jag får be!

Nu ska jag snart ta årets troligen sista dopp.