Nostalgi

kan plötsligt smälla till.
Särskilt såna här gånger när jag är helt ensam en vecka, och tystnaden tvingar en att tänka. Tid att tänka som man längtat efter, men som med det mesta, när man får det är det inte som man tänkt. Den här känslan av längtan tillbaka till nåt som kanske aldrig funnits. Eller fram emot nåt som troligen aldrig blir. Eller vad det nu är. Smäktande och diffust. Behöver inte betyda nåt dåligt.

Känns ibland som psykets motsvarighet till billiga kioskpocketdramer. Man vill bli berörd, därför köper man det. För att få känna känslor, riktiga känslor, inte nödvändigtvis feel good. Det vill inte ens inre laterna magica heller alltid. Behöver inte vara mer med det än så. Inte för att förringa. Psyket, du ska veta att jag på det hela taget verkligen tycker du är väldigt djupt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback