jamesochkarin

Snabba ryck här. Ni betonar nog på ryck. Jag vet inte vad jag betonar på. Snabb och snabb, jag vet inte det jag. Tiden går långsamt här ute på landet, och det är skönt. Man hinner tänka mycket. Jättemycket.
Jag och Johan har redan varit husägare och föräldrar i Gävle, backpackers utan måsten ute i Lonely Planet världen och fram och tillbaka, allt bara på några veckor, i huvudet.
Men hur vi än stött och blött alla möjliga möjligheter så återkommer vi hela tiden till en Master plan. Och den spikades förra veckan.
För naturen är fin. Men kompisar är lite roligare.
Det är lite småtrist att vara totalt isolerad.
Fattade ni inte det redan innan ni flyttade tänker ni. Nej, inte på riktigt. Inte att det skulle kännas så här snabbt.

Så i september går flytten till Estockholmo. Tillbaka igen hem hem till Stockholm.
Fast först, nu, till lilla Järvsö. Johan står utanför och väntar med den antennprydda SR-bilen, så nu måste jag rappa ma. Vi får finbesök ikväll, av Björn.

Har aldrig fattat förr, grejen med att gifta sig. Nu fattar jag inte hur man inte kan förstå.

Jag är så kär att det inte räcker att va ihop. Ihop har jag varit med andra. Nu känns det som skillnaden mellan bekant och bästa vän. Att ha noll koll och att veta 100 procent.

Jag är så kär att jag vill att det ska finnas i ett jävla register, ett papper som ska läggas i en mapp i ett kommunalt förvaltningshus, bevittnat och med en juridisk godkäntstämpel, för alla levande och science fiction kommande att leta upp och se svart på vitt, om de nu skulle vilja det. Jag vill inte bara veta själv vad jag känner. Jag vill att alla, vänner, bekanta och Ljusdals kommunchef ska veta.
Och jag vill inte att ett slut som jag hoppas aldrig kommer ska vara enkelt, något man råkar slänga ur sig och sen är det över. Det känns som det enda rätta att i så fall behöva gå igenom labyrinter av papper och byråkrati. Att det som en gång godkänts av tjänstemän, måste stötas och blötas och rivas upp, och det ska kännas för jobbigt att säga att jag är skild. Hindren ska vara för många för att det nånsin ska hända.

Jag har tänkt att det var fånigt, klyschigt och borgerligt.

Men i lördags var i så fall fånigt, klyschigt och borgerligt nog det bästa jag gjort i mitt liv.

Johan, jag och det kommungröna förvaltningshuset.
Tack att vi valde Ljusdal.
Gudrun Sjödén-kommunchefen.
Fleecebeprydda oväntade fjällfamiljer.
Hjortron och Fjällräv från E&E.
Arezoo och Bertil som stal precis lagom (nästan all) uppmärksamhet från allt annat, och Bisses senare oro över att göra detsamma.
Raskens ork att ta sig 70 mil med vagn och bebis för bara några timmar med oss. Emma bara för att hinna kasta grötris.
Shides å våra vägnar kalla och till slut upptinade fötter. Anna som aldrig blev en halv galjonsfigur på X-tåget, och fjorton timmar senare, hennes fascistanklagelser mot Daniel. Den jäveln ville att alla ska vara 100 procents extatiskt lyckliga konstant.
Moas röda uppenbarelse och skratt, Malins svårt sargade kropp, Papphammargardinstångsscen och öppna föräldraberättelser om heta gifta affärer.
Solveigs hyperoro över Joels gaggande om poker.
Våra mammors pajer, våra pappors talbattle, Mattis minglande.
Henkes försynta undran om var det egentligen är man ska stryka omkring, och Kalles besatthet av nummer 14.

Jag skulle inte vilja ändra på nånting. Och jag har aldrig vetat förr vad lycka är.