Så föddes 15 Hammarbyare

Fortsätter skriva lite här nu i alla fall, Vet inte varför, jag bara gör det. Allt måste inte ha en anledning. Vi ska ändå alla dö och solen ska sluka upp jorden och sen själv dessutom bli en svart dvärg.

Förresten måste jag bara säga. Jag tappade min mobil i en taxi för ett par månader sedan. Så alla ni som have been hang'in on the telephone, desperata för att få kontakt med mig - nu har jag bara min jobbmobil. Om ni inte vill nå en förvisso väldigt trevlig taxichaffis nånstans därute i Stockholmsnatten.

Så, var var vi? Ingenstans. Eller tvärtom, i Bagarmossen centrum, i eftermiddags.

Jag har alltid undrat om det här med hur man kan börja hålla på ett visst Stockholmslag så fanatiskt. På mindre orter är det ju givet vilket lag man föds in i att älska. Brynäs och GIF för egen del - även om min kärlek inte är så brinnande längre som när jag under högstadiet var hopplöst förälskad i Micke Sundlöf. Ren och pur kärlek var vad jag kände, och jag och Angelica köade en hel natt med en massa som inte tillhör intelligensreserven utanför Flanör bara för att få biljetter och se honom släppa in HV-mål i finalen. Men jag har aldrig riktigt fatta hur man väljer lag att heja på här i Stockholm. Okej det finns AIK:are i Gävle också, men dem har jag bara sett på som nåt slags komplexartade wannabees. Det är en imagebaserad kärlek som inte är förankrad i hjärtat! Men så bevittnade jag en scen i dag som fick mig att förstå hur lite som kanske måste till för att grunden ska vara lagd.

Utanför Konsum i Bagis finns en ständigt grönskande kulle med konstgräs på, med en hudfärgad samling meterhöga skärvor mitt på. Nyss har jag fattat att det hela ska föreställa en princesstårta. Där springer alla ungar alltid upp och ner, och klänger i de där skära stora flagorna och gör illa sig. Men jag gillar den där tårtan. Hur som helst spenderade jag eftermiddagen med min arvinge, som efter en dag i skogen ville till centrum för en kokt med bröd från Sibyllakiosken där bredvid kullen. Jag tog en falafel och vi satt och dinerade i godan ro på en bänk i solen.

Så kommer det en sån där bil som då och då plötsligt dyker upp, överbefolkad och rostig. Kanske en Skoda. Med en bas som ljuder över nejden, pumpande nån slags eurodisco som man varken hört förr eller senare. Männen får bilen att gunga i takt till musiken och stannar till framför killen, där ett gäng kanske 8-åriga kids just intagit hudfortet. En smal liten kille har nåt grönt på sig. Den största mannen i bilen börjar vråla "Hammarby! Hammarby!" och hela bilinnehållet stämmer in. 8-åriga gänget svarar med samma ramsa. Varpå alla småungar på kullen och bredvid skriker lungorna ut och in i en rytmisk ramsa: "Hammarby! Hammarby! Hammarby! Hammarby!".