Fool that I am
Etta James är den coolaste. Alla kategorier. Kommer fram till det varje gång jag lyssnar på henne. Nu när Amy är borta finns inte vad jag vet nån nu levande som ens är uppe och nosar i samma klass.
Ingens röst skulle ha det hennes har utan att vara på riktigt.
Tänk att vara så cool. Så cool är man bara om man gått så långt att det kvittar om man får vakna imorgon eller inte.
<br />
<div><br />
Varför är lycklig och cool så inkompatibelt.
Förresten varför är olycklig och ocool så i olinje kompatibelt? Jag kan på alla sätt lättare sätta mig in i den bottenlösa olyckan än att vara motsvarande cool.
Om jag slår i botten kommer jag fortfarande vara förtärande käck, och fortfarande vilja dölja det med svårhet. Det har varit, är och kommer vara en liten men betydande del i mitt fördärv.
J träffar Bobby Gillespie. E sover. Emma var nyss här och gick precis.
Vi satt och pratade elände. Död, sjukdom och elände. Och kom fram till, som alltid, vilken aldrig sinande källa det finns att ösa berättelser ur, den ena vedervärdigare och mer hjärtslitande än den andra.
Ibland känner jag mig som en alkis som fortfarande lyckats manipulera folk att tro att den inte är det, att stunden av rus är lika ovanlig för mig som för dem. Att ingen hittills lyckats lägga hela mitt pussel.
För Emma var troligen det här ett undantag. Några timmar av djupdykning ner i det värsta av det värsta av mänskliga öden.
Skulle kanske inte säga att det är direkt regel för mig heller. Men nu när jag tänker på det, lyckas jag ändå ofta föra in de flesta på samtalsspåret mot helvetet.
Herregud. Jag är Krösa-Maja!
Nå.
För att knyta an till förra ämnet respons, så fick jag ett handskrivet brev med posten i dag. Det får man sällan nu för tiden, förutom från min vän som är där Amy borde varit.
Ett handskrivet brev alltså. Med vackra, snirkliga gammeldags darrbokstäver. Skrivet med två olika färger - svart och rött. Jag har fortfarande inte riktigt lyckats avkoda betydelsen av användningen av den ena eller den andra kulören. Från början är det röda använt där min text citeras.
Det är en artikel jag skrev för ett tag sedan, om akutavdelningen för våldtagna kvinnor på SÖS.
Efter mina citat avslutas brevet:
"En viktig artikel!
Drifterna enligt Jan-Eje Ferling:MAKTBEGÄR, GIRIGHET, FÖRAKT.
"Driften" i denna (Din) aspekt.
Maktbegär.
Jag ejakulerar var jag vill. Begäret att urinera&bajsa&ejakulera vill jag tillgodose.
Var?
Har intet med kärlek att skaffa. Mest, på senare år, förtjust i dam blev jag utanför McDonald's i Huddinge C.
98!! Född -12. Vad göra?
SKOLAN
Lisa, mycket viktig artikel, bra"
Kan inte sluta läsa detta papper. Det är en sådan...mix.
Och undrar om någon annan lägger märke till den mest häpnadsväckande detaljen i den här till synes galna, eller kanske för oss desinformerade - geniala, informationscocktailen.
Saturday night live
jag, rödvin och Townes van Zandt på repeat, fast det egentligen inte alls är illa.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.