jamesochkarin

En kompis, Tess, ringde nyss.

Hon berättade för mig igår att hon och hennes kille Thomas hade börjat tycka att det är så obehagligt. Sedan en tid tillbaka är det nån som ringer och trakasserar dem. Någon ringer och är bara tyst i luren, säger ingenting, men det kan höras lite konstiga ljud ibland i bakgrunden.
De har börjat kalla ringaren för "Knäpparen" och blivit allt mer paranoida. Knäpparen kan ringa under dygnets alla timmar, ibland ofta, under andra perioder mer sällan - antagligen beroende på Knäpparens tillfälliga psykiska tillstånd. Men aldrig säger den någonting.
De har nyss köpt ett radhus i Gnesta, i kanten av skogen, och har börjat Scream-fanitsera om att de ska hitta sin katt dekapiterad eller att någon iakttar dem genom altanfönstren.
Så imorse, klockan 7 ringer det igen. De har skaffat nummerpresentatör, och Thomas svarade, hörde lite ljud och kunde direkt avgöra att det var Knäpparen igen. Nu fångades numret på displayen, och han kollade på en gång upp det på hitta.se.

Det var mitt.

Undra hur många jag har trakasserat med min jävla Nokia 3310, som alltid ligger och låser upp sig själv och ringer hela telefonboken. Senast igår (innan detta) fick jag ett sms av Eva: "Du kan lägga på nu!". För ett tag sen ringde dessutom min kusin Cornelia och menade att jag var lite övertydlig. Jag hade skickat 30 sms till henne under senaste timmen, med samma enformiga mening. Oftast är "Utgående samtal"-listan fylld med såna jag inte har hörts med på flera år.

Nu får det vara nog. Jag har hållt 3310:an otroligt kär, och tänkt att jag aldrig vill ha nån annan. Jag har inte ens tittat på andra. Det känns som ett oundvikligt svek ändå, som att koppla bort respiratorn för en familjemedlem. Det smärtar, men när allt hopp är ute måste det göras. Nu har jag internetshoppat en ny Sony Ericsson.

Jag vet inte när den kom. Men jag vet att den här molande känslan bara växte och växte och plötsligt fylldes hela mitt huvud. Av en slags bitterhet och misstänksamhet mot allt och alla. Men så igår, sent igår kväll i sängen efter ännu ett avsnitt Sopranos, släppte det bara. Johan undrade för hundrade gången vad det var och hittills har jag bara undvikit och svarat halvfärdigt. Det har gjort att jag skyllt allt på annat och andra. Men igår försökte jag förklara ärligt. Och först då förstod jag själv. När jag erkände. Plötsligt fattade jag vad det är som sprängt mig inifrån.

Och det är bekräftelsebehov. Jag har aldrig nånsin tidigare känt ett sånt bekräftelsebehov, från allt och alla. Bevis på att jag finns och är älskad, hur klyschigt det än låter. Jag skäms över att säga det. Men det är det som gjort att jag, under det senaste halvåret minst, analyserat allt och alla in i minsta detalj, och tagit åt mig av ingenting. Att pappa blev lite irriterad på juldagen. Att Johan nån gång inte klappat min mage på över ett dygn. Eller att han haft svårt att sluta röka fastän han sagt att han skulle.  Att en kompis inte låtit tillräckligt glad över att höra mig i telefon. Logiskt har jag väl fattat att andra kan ha dåliga dagar, att man kan va nikotinberoende och att det finns problem som inte har med mig att göra i huvudtaget. Ändå har jag varit så ego så jag reagerat på allt som att alla vänder sig mot mig och inte längre vill ha med mig att göra. Och i huvet hade jag hunnit bli bitterfitta och martyr, men symptomen utåt kanske förhoppningsvis inte visat sig helt än.

Nu känns det som om jag släppt blybältet. Nån har hjälpt mig av med tuberna och dragit upp den tätade dragkedjan så baksuget från huden försvunnit och det går att röra sig igen, och andas. 

Det är så jävla skönt att fatta. Och i min autopsykoanalys har jag även kommit fram till att det kanske är nåt biologiskt, nån instinkt som vridits några varv för mycket. Ett behov av att känna sig säker på att man inte kommer bli ensam, när nåt så sjukt surrealistiskt kommer hända som att man ska få barn.