Starta ett killinstitut
och jag blir din första reguljära kund.
Jag skulle betala, tja, kanske 500 kronor för tre kvart.
Och då menar jag kill. Inte på engelska, svenska. Inte kill- som i kille.
Kill som ett substantiv av verbet killa, som skiljer sig från klia genom att vara lättare, långsammare och med känsla, även om också kill utförs med fingertopparna och nagelspetsarna för att skapa friktion över hud. Killets syfte är inte att stilla något som kliar, det är endast att reta nervändar för nöjes skull.
Kill slår massage utan tvekan.
Och killinstitutet får aldrig heta Lolita, som ett av thaimassageställena döpts till här i Bagis (det är inte så att man skulle köpa ett presentkort till sina föräldrar där). Nej, kill ska vara långt ifrån sexigt, det är det sista man vill, annars är killningen felaktigt utförd. Den ska vara gjord så att det enda man vill ha här på jorden är mer kill.
Tyvärr besitter få gåvan. De som inte själva älskar att bli killade kan aldrig förstå och därför aldrig få den rätta touchen.
De flesta jag varit ihop med och även merparten av mina vänner rent av hatar att bli killade. Det kan bes om en massage till höger och vänster, men när man i gengäld ber snällt om en minimal liten killbehandling, kanske på armen, det är väl det minsta man kan begära, så kan dessa antikillare stanna upp på en och samma punkt, så att de nästan nöter hål på skinnet. Raspa orytmiskt. Eller så tar de i för hårt eller alldeles för löst, utan minsta inlevelse.
Bra killare är en bristvara och jag skulle som sagt betala för att få den rätta kvaliteten.
Om jag fortsätter skriva så här, så att min största drivkraft för att göra ett nytt inlägg är att lägga ett försonande lock av glömska på det förra, bör jag inom kort själv fundera på att byta bana. Och jag vet att jag är en fantastisk killerska. Jag kanske tar mitt eget råd, öppnar en hemmastudio på Byälvsvägen.
I morgon drar jag till Amsterdam, inbjuden av Capri som fått finstipendium!
Jag skulle betala, tja, kanske 500 kronor för tre kvart.
Och då menar jag kill. Inte på engelska, svenska. Inte kill- som i kille.
Kill som ett substantiv av verbet killa, som skiljer sig från klia genom att vara lättare, långsammare och med känsla, även om också kill utförs med fingertopparna och nagelspetsarna för att skapa friktion över hud. Killets syfte är inte att stilla något som kliar, det är endast att reta nervändar för nöjes skull.
Kill slår massage utan tvekan.
Och killinstitutet får aldrig heta Lolita, som ett av thaimassageställena döpts till här i Bagis (det är inte så att man skulle köpa ett presentkort till sina föräldrar där). Nej, kill ska vara långt ifrån sexigt, det är det sista man vill, annars är killningen felaktigt utförd. Den ska vara gjord så att det enda man vill ha här på jorden är mer kill.
Tyvärr besitter få gåvan. De som inte själva älskar att bli killade kan aldrig förstå och därför aldrig få den rätta touchen.
De flesta jag varit ihop med och även merparten av mina vänner rent av hatar att bli killade. Det kan bes om en massage till höger och vänster, men när man i gengäld ber snällt om en minimal liten killbehandling, kanske på armen, det är väl det minsta man kan begära, så kan dessa antikillare stanna upp på en och samma punkt, så att de nästan nöter hål på skinnet. Raspa orytmiskt. Eller så tar de i för hårt eller alldeles för löst, utan minsta inlevelse.
Bra killare är en bristvara och jag skulle som sagt betala för att få den rätta kvaliteten.
Om jag fortsätter skriva så här, så att min största drivkraft för att göra ett nytt inlägg är att lägga ett försonande lock av glömska på det förra, bör jag inom kort själv fundera på att byta bana. Och jag vet att jag är en fantastisk killerska. Jag kanske tar mitt eget råd, öppnar en hemmastudio på Byälvsvägen.
I morgon drar jag till Amsterdam, inbjuden av Capri som fått finstipendium!
Den största skandalen
glöms lätt bort. Eller rättare sagt, nämns sällan.
Den är elefanten i rummet och upplevs som för banal för att ta upp, annat än i poetiska omskrivelser, bara för att den generellt sett är naturlig.
Svarta rubriker om mord hit och bombdåd dit och någon folkkär som fått cancer.
Men zoomar man bara ut, så ser man ju den största, svartaste rubriken som slukar alla andra. Men som inte skulle sälja några lösnummer. (Fast jo, jag skulle ärligt köpa. Rakt av!)
Alla ska dö.
Här går man och grubblar över valresultatet, om man ska krypa till kapitalistkorset och slå till på en bostadsrätt eller inte, och att man borde gå ner ett par kilo. Och undra vad han innerst inne tänker?
Medans man hela tiden lik förbannat har en dödsdom hängande över sig som en felgängad giljotin.
Likaså alla jag tycker om. Alla jag känner. Mina föräldrar. Emil.
Oacceptabelt!
Som ett litet passus kan jag ju nämna att jag denna lördagskväll sitter ensam hemma på min kammare, med en sjuk Emil sovandes i sängen. Jag har tid. Tiden är min fiende. Tiden är er fiende, ni som mot förmodan förmår er läsa detta morbida mästerverksepos...
Hur som helst. Om jag nu utgår från mig själv, som jag ju hela tiden gör.
Jag ska alltså dö.
Det är det mest normala, den enda sanna rättvisan, det enda alla som föds vet. Livets premiss.
Men hur fruktansvärt fruktansvärt fånigt det än är så kan jag bara inte köpa det här grymma. Att jag en dag inte ska få vara med längre, att jag ska behöva uppleva min egen dödsbädd, min egen förintelse. Eller än värre, vara ovetandes, som vanligt konfys, även när liemannen hämtar mig.
Nu när jag bär på mitt största ok, att jag inte är religiös eller ens det minsta new age, så är ju detta faktum förjävligt! Fruktansvärt! Vidrigt! Meningslöst! Helvetes jävla piss skit kuk fitta.
När jag var yngre såg jag mig själv som vuxen som helt annorlunda, en annan person, som tänkte på ett väsensskilt sätt, som en slags Gud, med resonemang som mitt barnsliga jag inte ens kunde snudda vid i tanken.
Men så är det ju inte, i retrospektiv. Jag kommer alltför väl ihåg hur jag tänkte och kände som 13-åring. Det är bara händelser och lärdomar därav som skiljer den personen från mig i dag.
Gamla människor tänkte jag mig på samma sätt som avpersonifierade gummor i gungstolar i sagoböcker, som satt nöjda vaggandes sakta fram och tillbaka, stillsamt kontemplerandes över sitt gångna liv och accepterandes, rent av välkomnandes döden, befriaren från alla tröttsamma krämpor.
Jag önskar så hårt att jag kunde hålla fast vid den bilden.
Men av alla människor jag känner till, som antingen börjat närma sig hundra och därför vetat att de av ren naturlag snart ska dö, eller som fått en obotlig sjukdom och av den anledningen haft döden inom förståbart räckhåll, har alldeles för många gett uttryck som inte kan feltolkas, för ren dödsångest.
Det där att man kommer till sans med döden när man vet att man har den i farstun, jävla skitsnack. Det är en myt, värre än att en förlossning är en härlig upplevelse.
Vem fan tror egentligen på det?
Jag tror inte på dem som säger att de inte är rädda för döden. Lika lite som jag tror på folk som säger att de verkligen älskar smaken av whisky.
Det är image, inget annat.
Absolut, jag uppskattar whisky, men inte för att det är gott.
Man accepterar bara döden om man haft såna fysiska eller psykiska plågor under så lång tid att döden är att föredra. Ingenting är att föredra. Allt man har, tiden, är mindre värt än plågorna.
Men det är jag övertygad om är undantag.
De flesta känner inte så vid dödsögonblicket.
Liksom de flesta inte känner att det är okej när de plötsligt ser sig själva i spegeln och blickar in i ett 85-årigt, fårat, blodlöst ansikte som inte längre kan anses som sexigt. Då det är ett faktum, inte längre tyck och smak. Alla, kvinnor som män, som jag lyckats prata öppet om det här med, säger att de känt sig som 25 sedan de var 25, sen har de fått fler erfarenheter givetvis, men känslan är: 25. Och det är chockartat ju fler år som går, att se skalet i spegeln förvridas.
Men många håller uppe image in i döden. En värdig fasad. Dö värdigt. Inte få panik och bara vråla när slutet närma sig, man ska inte visa omgivningen att man inte vill.
Jag hoppas jag inte slutar jordelivet som en riktigt ovärdig hysterika. Skämmigt för de efterlevande. Men de ska ju ändå också dö, så skit samma.
Den är elefanten i rummet och upplevs som för banal för att ta upp, annat än i poetiska omskrivelser, bara för att den generellt sett är naturlig.
Svarta rubriker om mord hit och bombdåd dit och någon folkkär som fått cancer.
Men zoomar man bara ut, så ser man ju den största, svartaste rubriken som slukar alla andra. Men som inte skulle sälja några lösnummer. (Fast jo, jag skulle ärligt köpa. Rakt av!)
Alla ska dö.
Här går man och grubblar över valresultatet, om man ska krypa till kapitalistkorset och slå till på en bostadsrätt eller inte, och att man borde gå ner ett par kilo. Och undra vad han innerst inne tänker?
Medans man hela tiden lik förbannat har en dödsdom hängande över sig som en felgängad giljotin.
Likaså alla jag tycker om. Alla jag känner. Mina föräldrar. Emil.
Oacceptabelt!
Som ett litet passus kan jag ju nämna att jag denna lördagskväll sitter ensam hemma på min kammare, med en sjuk Emil sovandes i sängen. Jag har tid. Tiden är min fiende. Tiden är er fiende, ni som mot förmodan förmår er läsa detta morbida mästerverksepos...
Hur som helst. Om jag nu utgår från mig själv, som jag ju hela tiden gör.
Jag ska alltså dö.
Det är det mest normala, den enda sanna rättvisan, det enda alla som föds vet. Livets premiss.
Men hur fruktansvärt fruktansvärt fånigt det än är så kan jag bara inte köpa det här grymma. Att jag en dag inte ska få vara med längre, att jag ska behöva uppleva min egen dödsbädd, min egen förintelse. Eller än värre, vara ovetandes, som vanligt konfys, även när liemannen hämtar mig.
Nu när jag bär på mitt största ok, att jag inte är religiös eller ens det minsta new age, så är ju detta faktum förjävligt! Fruktansvärt! Vidrigt! Meningslöst! Helvetes jävla piss skit kuk fitta.
När jag var yngre såg jag mig själv som vuxen som helt annorlunda, en annan person, som tänkte på ett väsensskilt sätt, som en slags Gud, med resonemang som mitt barnsliga jag inte ens kunde snudda vid i tanken.
Men så är det ju inte, i retrospektiv. Jag kommer alltför väl ihåg hur jag tänkte och kände som 13-åring. Det är bara händelser och lärdomar därav som skiljer den personen från mig i dag.
Gamla människor tänkte jag mig på samma sätt som avpersonifierade gummor i gungstolar i sagoböcker, som satt nöjda vaggandes sakta fram och tillbaka, stillsamt kontemplerandes över sitt gångna liv och accepterandes, rent av välkomnandes döden, befriaren från alla tröttsamma krämpor.
Jag önskar så hårt att jag kunde hålla fast vid den bilden.
Men av alla människor jag känner till, som antingen börjat närma sig hundra och därför vetat att de av ren naturlag snart ska dö, eller som fått en obotlig sjukdom och av den anledningen haft döden inom förståbart räckhåll, har alldeles för många gett uttryck som inte kan feltolkas, för ren dödsångest.
Det där att man kommer till sans med döden när man vet att man har den i farstun, jävla skitsnack. Det är en myt, värre än att en förlossning är en härlig upplevelse.
Vem fan tror egentligen på det?
Jag tror inte på dem som säger att de inte är rädda för döden. Lika lite som jag tror på folk som säger att de verkligen älskar smaken av whisky.
Det är image, inget annat.
Absolut, jag uppskattar whisky, men inte för att det är gott.
Man accepterar bara döden om man haft såna fysiska eller psykiska plågor under så lång tid att döden är att föredra. Ingenting är att föredra. Allt man har, tiden, är mindre värt än plågorna.
Men det är jag övertygad om är undantag.
De flesta känner inte så vid dödsögonblicket.
Liksom de flesta inte känner att det är okej när de plötsligt ser sig själva i spegeln och blickar in i ett 85-årigt, fårat, blodlöst ansikte som inte längre kan anses som sexigt. Då det är ett faktum, inte längre tyck och smak. Alla, kvinnor som män, som jag lyckats prata öppet om det här med, säger att de känt sig som 25 sedan de var 25, sen har de fått fler erfarenheter givetvis, men känslan är: 25. Och det är chockartat ju fler år som går, att se skalet i spegeln förvridas.
Men många håller uppe image in i döden. En värdig fasad. Dö värdigt. Inte få panik och bara vråla när slutet närma sig, man ska inte visa omgivningen att man inte vill.
Jag hoppas jag inte slutar jordelivet som en riktigt ovärdig hysterika. Skämmigt för de efterlevande. Men de ska ju ändå också dö, så skit samma.
Späd ut högstadiekids 1:10
För ett bra tag sedan, när jag hade en lång period av insomnia, började jag följa en UR-serie mitt i natten på tv om hjärnan. Ett av programmen handlade om empati.
Man har kommit fram till rätt nyligen var i hjärnan empatin sitter. Och det är i spegelneuronerna - en slags nerver som fungerar så att när man ser, hör eller på annat sätt upplever något som någon annan person är med om, så upplever man det lite själv - fast bara i huvudet. Hjärnan skickar alltså signaler som om samma sak hände en själv, den speglar skeendet.
Aktiviteten hos de här spegelneuronerna går att mäta, och då har man sett att det finns enorma skillnader i empati mellan olika åldrar. Hos spädbarn är aktiviteten på topp. Konstigt nog kan man tycka å ena sidan. Fast å andra sidan är det logiskt. Bäbisar lär sig genom att först uppleva allt genom andra. Deras egna erfarenheter är ju uppenbart begränsade.
Men det mest revolutionerande var, fann forskarna, att det finns en ålder där den empatiska aktiviteten i hjärnan är nere på miniminivå.
Quelle surprise!
Puberteten.
Mycket faller på plats när man tänker på det. Och när man tänker vidare...
Per automatik buntas alla dessa individer, som rent fysiskt saknar förmågan till att tänka på andra än sig själva, ihop i byggnader som till både yttre och inre oftast liknar fängelser.
Och där får de umgås med nästan uteslutande varandra under tre år.
Bäddar för dålig stämning kan man tycka.
När man nu får fram såna här nya rön borde de snabbt som satan införlivas i samhällsbygget. Det borde ha gjorts för längesedan av rent bondförnuft, men när det är svart på vitt att dessa stackars ynglingar inte är jävliga bara så där ändå. De är socialt och fysiologiskt handikappade, de har inget val. Och det sista de behöver är likasinnade.
Högstadiet borde avskaffas, så att dessa små osäkra potentiella monster får ut och beblandas med folk i andra åldrar. Ha praktik eller liknande. Hänga med folk som i alla fall har den neurologiska möjligheten att känna sig in i andras situation.
Det känns rimligt.
Man har kommit fram till rätt nyligen var i hjärnan empatin sitter. Och det är i spegelneuronerna - en slags nerver som fungerar så att när man ser, hör eller på annat sätt upplever något som någon annan person är med om, så upplever man det lite själv - fast bara i huvudet. Hjärnan skickar alltså signaler som om samma sak hände en själv, den speglar skeendet.
Aktiviteten hos de här spegelneuronerna går att mäta, och då har man sett att det finns enorma skillnader i empati mellan olika åldrar. Hos spädbarn är aktiviteten på topp. Konstigt nog kan man tycka å ena sidan. Fast å andra sidan är det logiskt. Bäbisar lär sig genom att först uppleva allt genom andra. Deras egna erfarenheter är ju uppenbart begränsade.
Men det mest revolutionerande var, fann forskarna, att det finns en ålder där den empatiska aktiviteten i hjärnan är nere på miniminivå.
Quelle surprise!
Puberteten.
Mycket faller på plats när man tänker på det. Och när man tänker vidare...
Per automatik buntas alla dessa individer, som rent fysiskt saknar förmågan till att tänka på andra än sig själva, ihop i byggnader som till både yttre och inre oftast liknar fängelser.
Och där får de umgås med nästan uteslutande varandra under tre år.
Bäddar för dålig stämning kan man tycka.
När man nu får fram såna här nya rön borde de snabbt som satan införlivas i samhällsbygget. Det borde ha gjorts för längesedan av rent bondförnuft, men när det är svart på vitt att dessa stackars ynglingar inte är jävliga bara så där ändå. De är socialt och fysiologiskt handikappade, de har inget val. Och det sista de behöver är likasinnade.
Högstadiet borde avskaffas, så att dessa små osäkra potentiella monster får ut och beblandas med folk i andra åldrar. Ha praktik eller liknande. Hänga med folk som i alla fall har den neurologiska möjligheten att känna sig in i andras situation.
Det känns rimligt.
Jag och Persbrandt - like this!
Läste en artikel där en dansk intervju med Mikael Persbrandt refererats till snyggt av en före detta kollega, Andreas Victorzon.
Beklagligt nog kan jag aldrig låta bli att sluka allt läsbart så fort det handlar om Persbrandt. Jag irriterar mig på och fascineras av honom, och av att så många, både kvinnor och män, uppenbarligen förförs av hans bas-rasp-röst, som låter med flit nedtvingad en oktav, och av hans överanvända knullblick, som Cornelia så slagkraftigt uttryckt det.
Känner flera som träffat honom, och även jobbat med honom, som bekräftar alla tänkbara klyschor om hur han är. Ja, tänk er själva...bara fantasin sätter gränserna!
Men alla dessa förförda män och kvinnor, och även jag själv eftersom jag som sagt läser allt om honom, låter honom få den här stjärnstatusen som han enligt mig inte förtjänar.
Som skådis, jag vet inte... Han har ju stulit hela sin scenidentitet - I rest my case! (Min favoritnyhet det senaste året, för övrigt. Älskar Thorsten Flinck ännu mer efter detta.)
Men i den där danska väldigt öppenhjärtiga intervjun, som jag tyvärr nu inte lyckas hitta i sin helhet, så fick jag en näst intill smärtsam och i vart fall väldigt pinsam känsla av samhörighet med Persbrandt.
Jag kände igen mig i allt han sa. Ingen kunde uttryckt det bättre.
Han beskrev hur han var så less på sig själv och sin patetiska missbrukarpersonlighet, som tar till droger, sex, alkohol och alla medel för att glömma att inget betyder någonting.
"Jag är en sån som förstår att allt det här saknar mening. Och då vill man bara gå till baren".
Inte för att jag är någon drogconnaisseur av rang, och jag är varken sexmissbrukare eller alkis om jag själv får döma. Men jag har läggningen för att haka upp mig vid allt dövande (vilken jävel har inte det, i och för sig).
I kombination med den där meningslöshetskänslan som han försöker trycka undan med allt tänkbart, berättade han vidare, så har han också en femårings bekräftelsebehov, som aldrig kan få nog.
Ja men visst.
Men nu vill Persbrandt bli en bättre människa, och försöker släppa allt han missbrukar och bekräftelsejakten.
"Kanske blir jag en sämre skådespelare på grund av det. Men ett inre lugn får gärna bli på bekostnad av konsten. Jag vill inte dö ensam och bitter" - något i den stilen sa han.
Med testosteronrösten djupare än någonsin får man väl anta, och med ögonen med största sannolikhet utplirandes mot reportern med de klassiska ögonlocken på sängkammarhalvstång.
Och jag skämdes när jag läste alltihop. Men:
I was strumming my pain with Persbrandts fingers.
Singing my life with Persbrandts words.
Beklagligt nog kan jag aldrig låta bli att sluka allt läsbart så fort det handlar om Persbrandt. Jag irriterar mig på och fascineras av honom, och av att så många, både kvinnor och män, uppenbarligen förförs av hans bas-rasp-röst, som låter med flit nedtvingad en oktav, och av hans överanvända knullblick, som Cornelia så slagkraftigt uttryckt det.
Känner flera som träffat honom, och även jobbat med honom, som bekräftar alla tänkbara klyschor om hur han är. Ja, tänk er själva...bara fantasin sätter gränserna!
Men alla dessa förförda män och kvinnor, och även jag själv eftersom jag som sagt läser allt om honom, låter honom få den här stjärnstatusen som han enligt mig inte förtjänar.
Som skådis, jag vet inte... Han har ju stulit hela sin scenidentitet - I rest my case! (Min favoritnyhet det senaste året, för övrigt. Älskar Thorsten Flinck ännu mer efter detta.)
Men i den där danska väldigt öppenhjärtiga intervjun, som jag tyvärr nu inte lyckas hitta i sin helhet, så fick jag en näst intill smärtsam och i vart fall väldigt pinsam känsla av samhörighet med Persbrandt.
Jag kände igen mig i allt han sa. Ingen kunde uttryckt det bättre.
Han beskrev hur han var så less på sig själv och sin patetiska missbrukarpersonlighet, som tar till droger, sex, alkohol och alla medel för att glömma att inget betyder någonting.
"Jag är en sån som förstår att allt det här saknar mening. Och då vill man bara gå till baren".
Inte för att jag är någon drogconnaisseur av rang, och jag är varken sexmissbrukare eller alkis om jag själv får döma. Men jag har läggningen för att haka upp mig vid allt dövande (vilken jävel har inte det, i och för sig).
I kombination med den där meningslöshetskänslan som han försöker trycka undan med allt tänkbart, berättade han vidare, så har han också en femårings bekräftelsebehov, som aldrig kan få nog.
Ja men visst.
Men nu vill Persbrandt bli en bättre människa, och försöker släppa allt han missbrukar och bekräftelsejakten.
"Kanske blir jag en sämre skådespelare på grund av det. Men ett inre lugn får gärna bli på bekostnad av konsten. Jag vill inte dö ensam och bitter" - något i den stilen sa han.
Med testosteronrösten djupare än någonsin får man väl anta, och med ögonen med största sannolikhet utplirandes mot reportern med de klassiska ögonlocken på sängkammarhalvstång.
Och jag skämdes när jag läste alltihop. Men:
I was strumming my pain with Persbrandts fingers.
Singing my life with Persbrandts words.
Fy fan
Fastän täcket var varmt så frös jag in i märgen i morse när jag vaknade.
Det tog några sekunder innan jag kom ihåg anledningen till klumpen i magen.
Jag som måste kämpa mot min ständigt latenta och alltför ofta uppblossande misantropi även annars. Nu är det bara att slappna av och låta avskyn för människosläktet skölja över en som iskall vit vit standardmjölk.
Det finns de som har medicinskt förklarliga empatistörningar, svåra barndomar eller grava förståndshandikapp. Det finns stor, djup dumhet. Det finns sjukskrivna och arbetslösa Alliansanhängare. Och invandrare som röstar på Sverigedemokraterna. Abborryngel som röstar på gäddan.
Men värre är att det oftast inte ens handlar om människor som är lurade. De flesta kliver troligen klarsynta ner i samhällets helvetesgap.
Att Alliansen sitter kvar och SD kommit in är två sidor av samma mynt.
För kallt är det nya varmt - retrotrenden är på allvar. Back to basics. Nu när det har gått över till att bli imagemässigt okej hos allmänheten att inte rösta rött, så är det mer utbrett fritt fram för neandertalhjärnan att ta över. Och människan är i grunden en kortsiktig egoistisk primat som står ut med andras lidande, så länge hon själv har någon som pillar bort lössen från ryggpälsen.
Därav alla moment 22:s moment 22.
Den största anledningen till varför folk behöver ett socialistiskt system - att de flesta är hänsynslösa individer som bara bryr sig om sig och sina närmsta - är också anledningen till varför samma system är dömt att rasa.
Egentligen är det så enkelt. Det är för stort ansvar att lägga på en enskild individ att agera för världens långsiktiga bästa.
Jag, trots att jag har EQ och IQ som få...hmm, är för svag för att alltid välja rättvisemärkta Kravbananer vid fruktdisken på Konsum, om de kostar 10 kronor mer kilot än bananerna som ger plockarna en buffé av cancersorter.
Och jag har hittills inte gömt någon utvisningshotad flykting som riskerar döden.
Av den simpla anledningen måste en större makt än jag själv, hjälpa mig att upprätthålla en artificiellt skapad moral i form av goda lagar och utjämningssystem som gör rättvisa, hindrar oss från att ta död på oss själva som art och som för ihop folk på sikt.
Jag ska inte ständigt behöva välja om jag ska vara snäll eller inte just i dag mot bananplockare eller undersköterskor eller barn som vill ha lika bra skola som Danderydsbarnen. Jag är för svag för det. Jag vill ha hjälp med det. Det är därför jag vill ha politiker som en slags godhetens marionetter, i en drömvärld långt ifrån den här, trots att marionetterna själva givetvis är som alla, tjyvar om de bara kommer åt.
Socialismen måste vara särskilt öppen så att godhetens marionetter, som de är satta att vara, inte kan börja fiffla.
Eftersom jag aldrig skulle kräva av någon i huvudtaget att de måste leva som de lär. Varför skulle de klara det? Ingen klarar det, även om alla nog egentligen skulle vilja bli lite mer tvingade till godhet, för att få hjälp att må bättre på den egna dödsbädden. Så många kan nog egentligen lära. Fastän jag inte kan leva därefter så kan jag ju lära.
Återigen, det är därför jag behöver socialism.
Även om ett rödgrönt land inte skulle vara i närheten av det himmelrike som skulle råda med mig som diktator, så skulle det åtminstone vara ett steg i mer rätt riktning.
Inte sju steg bakåt som nu.
Alliansen, liksom SD, talar till det simplaste och lägsta i folk.
Tusen kronor mer i månaden i plånboken. En tackar och bockar och lyfter på hatten!
Och så färre att dela välfärden mellan. Perfekt!
Sen spelar det ingen roll att dem man röstar på håller på att avveckla sig själva - offentliga sektorn, allmännyttan och alla styrmedel som det demokratiska systemet bygger på. För tjänar man själv på det, är det just det man vill åt.
Eller att de är uppenbara fascister, som SD. Att granskningar avslöjar Sverigedemokrater som de rasister de är, är ingen skandal för väljarna. Tvärtom. Röstar man på SD är man en själv, och man får precis det man vill ha.
Det enda som tröstar är att 20 000 samlades i kväll på Plattan.
Och att det verkar som att de flesta man mött i dag ser uppriktigt öppet deppade ut. I dag är depression det största friskhetstecknet.
Karaokerep från Gävle
Den demokratiska showen
(Arbetaren 36/2010)
Maria har utsatt hela sin familj för den.
Simon älskar att förnedra sig med den.
Och Brandon hade kanske dött – om det inte vore för karaoken.
Arbetaren gör ett nedslag i en värld där alla får vara stjärnor.
(Arbetaren 36/2010)
Maria har utsatt hela sin familj för den.
Simon älskar att förnedra sig med den.
Och Brandon hade kanske dött – om det inte vore för karaoken.
Arbetaren gör ett nedslag i en värld där alla får vara stjärnor.
AV LISA RÖSTLUND (TEXT) & PERNILLA WAHLMAN (FOTO)
– Ont, det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan.
– Ont, det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan.
Kompisarna Emma och Marie tar i extra i refrängen, som om hela stället kokade. Men klockan är inte ens 21 och hittills har bara några enstaka bänkat sig i båsen längs fönstren som vetter mot Friskis&Svettis entré mitt över gatan. Vi befinner oss på krogen Lucky Bar på en liten bakgata i Gävle och det är lördag kväll.
Framför varsin Jack Vegas-maskin längst in i lokalen sitter tre män som med jämna mellanrum tittar upp för att få se ansiktena som tillhör rösterna.
Micken, den svarta pinnen i kvällens stafett, langas över i en ny, grövre och manlig näve medan de dansanta basgångarna till Kristina från Vilhelmina brakar loss i högtalarsystemet.
Några Da doo ron ron och Vill ha dej i mörkret hos mig senare är lokalen lika full som besökarna, och stämningen på topp.
Vid baren står Maria Öhrn, 42, med storebrorsan Tony Öhrn, 45, som snart ska sjunga. Maria jobbar vanligtvis som karaokevärdinna, men i kväll är hon här som privatperson.
– Vi älskar det här. Jag har utsatt hela familjen för karaoke sedan jag själv började, och när man provat är man fast. Det är beroendeframkallande.
Hon har jobbat med karaoke i 16 år och berättar att hon träffat människor ur alla kategorier. För vissa av dem är karaoken en slags terapi.
– Det är många som har en hel del problem i livet, många med världens sämsta självförtroende. Men så får de vara stjärna för en kväll. Det är det det handlar om, säger Maria.
Medan hon pratar lämnas mikrofonen i bakgrunden över till en lång, smal gestalt i blont, uppsatt hår, svart klänning och fyllig sminkning. Kvällens mest eleganta uppsyn heter Simon Andersson. Han är 23, kommer från Gävle och stämmer upp i Cheers Half breed.
– Det var personalen här som föreslog att jag skulle sjunga just den, förklarar han.
Simon går ut i snitt en gång i veckan för att sjunga karaoke.
– På karaokehak får man vara trashig och som man vill. Jag gillar att förnedra mig själv på scenen. Jag sjunger falskt, och det är en befriande känsla att skita i det och bara ”Nu är det jag som sjunger!” Det är en förnedring, i det samhället vi lever i, att blotta sig själv. Men jag tycker det är härligt.
Snart ropas nästa artist upp av karaokevärden, en äldre försynt herre.
– Brandon, nu är det du!
Det märks på publiken att han inte är vem som helst. På Lucky Bar tycks alla veta vem Brandon är. En ung kille stegar fram ur trängseln, tar ett vant grepp om mikrofonen och möter sina åhörares blickar. Ställer sig bredbent, knyter vänster hand och lever sig in i texten till Lasse Stefanz Felicita.
Hans röst är stark.
Hans röst är stark.
– Felicita, du är sällsyntheten, möjligheten som alla vill ha.
Flera par i blandade åldrar bjuder upp till tät pusselbitsdans och vaggar sig in i melodin. Applåderna ackompanjeras av busvisslingar och rop när han kliver av.
Brandon Palm är 28 år och bor i Valbo, en gammal bruksort en mil väster om Gävle. För tillfället är han arbetssökande, men snart ska han börja plugga till undersköterska.
För honom har karaoken betytt allt, förklarar han över en öl, strax efter sitt första uppträdande för kvällen.
Sjungit har han gjort sedan 6-7 års ålder. När han fyllde 18 provade han karaoke för första gången. Han minns det som i går.
Sjungit har han gjort sedan 6-7 års ålder. När han fyllde 18 provade han karaoke för första gången. Han minns det som i går.
– Vi satt hemma och blev fulla, mamma och jag. Storebrorsan kom hem och vi tog en taxi ner till Bilagan, det mest klassiska karaokestället i Gävle. Jag sjöng Eye of the Tiger. Fast den gången sjöng jag som om det var en kråka som satt i halsen på en tant.
Ändå blev det början på en ömsesidig kärlekshistoria mellan Brandon och karaoken. Under en lång period gick han ut för att sjunga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Nu har han dragit ner till tre gånger i veckan.
– Karaoke är en lättnad för mig. Att få leva ut sina känslor, om man är ledsen, glad, whatever.
Låtvalet beror på sinnesstämningen. Är han på partyhumör kan det bli Rebel yell med Billy Idol. Är han ledsen känns Lionel Richies Hello mer rätt.
Och det är de mörkare känslorna som hittills haft störst behov av att ventileras.
Brandon beskriver hur han mobbades genom hela grundskolan. Hur han dras med en sned ryggrad till följd av våldet han utsattes för av skolkamraterna. Samma personer som han i dag kan stöta på ute på krogen – där det nu är han som är kung och där en dunk i ryggen följs åt av orden ”Fan vad bra du sjunger!”.
– Utan karaoken tror jag inte jag hade suttit här i kväll. Sången har nog hållit mig vid liv. Att jag har fått agera ut min ilska. Och när någon ger mig beröm försöker jag inte visa det utåt, hur glad jag blir. Men jag kan leva på det länge, säger Brandon.
I fjol vann Brandon Palm den regionala deltävlingen och tog sig till final i Karaoke-SM. Den långsiktiga drömmen är ett skivkontrakt, men han inser att det är sällan någon headhuntas från ställen som Lucky Bar. Därför har han tillsammans med en kompis börjat göra egna låtar.
– Vi hade en helt färdig som vi skulle skicka runt till skivbolagen. Men så pajade hårddisken.
Samtalet avbryts av karaokevärdens rop:
Samtalet avbryts av karaokevärdens rop:
– Visst vill vi ha upp Brandon hit igen? Jaaaa!
Och Brandon försvinner in i det lilla människoinnanhavet för att fem sekunder senare komma tillbaka ut på andra sidan där han trivs bäst, i rampljuset.
”Karaoken kommer att finnas kvar”
Fenomenet karaoke nådde Sverige i slutet av 1980-talet. I dag släpper etablerade artister skivor utan sång enbart för karaokeentusiasterna.
Karaoke betyder ”tom orkester”, alltså musik utan sång, och kommer ursprungligen från Japan. Deltagarna sjunger till förinspelad musik, med stöd av rullande text på en tv-skärm. Fenomenet började synas i Sverige i slutet av 1980-talet. Numera sjungs karaoke inte bara på krogar utan även privat, med hemmaprodukter som Sing Star.
John Dannenberg sitter i Svenska karaokeförbundets styrelse och ansvarar för Karaoke-SM. Enligt honom är det svårt att bedöma hur många utövare som finns i landet.
– Men det är betydligt många fler än vad man kanske tror. Det säger till exempel en del att svenska artister som Lasse Stefanz och Carola släpper skivor utan sång, bara för karaokescenen. Till och med Peter LeMarc släpper en samlingsskiva för karaoke nu i november.
Ändå menar John Dannenberg att karaoke inte är särkilt stort i Sverige jämfört med övriga världen.
– I England, Finland, Ryssland och USA till exempel, är karaoken betydligt större och mer rumsren än här. Oprah har egen karaoketävling i sitt program. Rysslands karaokemästerskap sänds från en gigantisk arena. I Sverige drunknar karaoken i det allmänna mediebruset och lider av en töntstämpel.
Hur ser du på framtiden för karaoke?
– Den kommer att finnas kvar. Den är alldeles för rolig, det går inte att plocka bort den. Det är för många som vill vara stjärnor, säger John Dannenberg.
Simon Andersson och karaokevärd Curt Eriksson.
Simon Andersson.
Simon Andersson.
Brandon Palm sjunger.
Brandon Palm hyllas av Tony Öhrn och Leif "Lelle" Englund.