jamesochkarin

Det börjar bli så många sjuka, döende, döda omkring. Så att det börjar gå in på riktigt, att det är naturligt, hur fruktansvärt och meningslöst det än är. Att det kommer hända alla, även om jag aldrig kan acceptera det.

 

Tidigare har jag varit panikrädd för döden. Rädd är jag fortfarande, men inte paniskt.

Nu är det som kbt på nåt sätt, lite lite lite mer avdramatiserat. Själva andrahandsnärvaron av den, att den är påtaglig, gör den märkligt nog, tvärtom motför vad jag tidigare tänkt mig, mindre fasansfull - även om sorgen är större.

 

Tänker på en scen i franska dokumentären The grizzly man. Den handlar om en exskådis som efter provspelningar ha förlorat huvudrollen i serien Cheers till Ted Danson blivit allt mer neddekad och psykotisk. Parallellt accelererade hans björnintresse och till slut tänkte han sig bli en motsvarande Dimhöljda bergens gorillor-Diane Fossey: tas upp i gruppen och accepteras som grizzly.

Snöpligt nog filmade han sig själv när han och flickvännen blev uppätna av ett par av de tilltänkta nallevännerna i Alaska.

Men klippet visas aldrig i dokumentären, utan skildras genom att man rakt framifrån får se dokumentärfilmarens ansikte då han tittar på filmsnutten, med hörlurar.

Fransosens minspel, små gutturala luftutstötningar, uppspärrade ögon och händer som instinktivt försöker skydda ansiktet från det han beskådar - jag har sedan jag såg detta inte lyckats sudda bort det.

Visserligen var det här säkert även i verkligheten fullkomligt vidrigt att bevittna. 

Men i princip tänker jag mig att bilderna ens egen hjärna skissar upp blir värre, om man bara ges luddiga konturer av något. 

 

Ett par jag känner var med när hans mamma dog nyligen.

Det var lugnt och varmt, sorgligt och starkt, beskriver de. Hon väntade med att dö tills alla närmaste som fanns tillgängliga hunnit samlas. Hon hade blundat i timmar innan och varit okontaktbar, men plötsligt tittat upp när personen som var sist in anlänt, och låtit blicken glida över alla samtidigt som hon drog sitt sista andetag.

Hon missade med en hårsmån att hinna få se sitt barnbarn. Datumet hon avled var nämligen samma datum det ännu ofödda barnbarnet var tänkt att komma.

Hålet efter henne är obeskrivligt och kommer aldrig försvinna. Men själva döden beskriver de som inte längre så skrämmande efter att ha varit där, hållit hennes hand, kramat henne, när hon lämnade.

Den här scenen som de båda målat upp så i detalj får mig att gråta. Men den skrämmer mig inte.

 

En av människorna jag älskars pappa (som också är en av mina favoriter) är svårt sjuk. Och samma där, när rapporterna om hans tillstånd är diffusa känns de värre. Nu är hon och familjen där med honom, och hon kan förmedla detaljer, medicinska och allmänna. Även om det rent faktiskt är förjävligt, känns det mindre monstruöst när det tar form.

Han älskar Jerry Williams och skulle ha gått på hans Farewell tour-konsert i Gävle i kväll, men är i stället inlagd på sjukhus. Det han grämer sig över nu är att han missar just det. När familjen försöker trösta med Rolling Stones eller annat som kanske kan komma upp en fysiskt bättre dag, ger han inget för det. "Det finns ingen som Jerka".

Det får mig att gråta. Men inte frysa till is.

 

En annan vän väntar på besked efter att läkare tagit prover. Det är fruktansvärt läskigt, tänker hon. Men blir beskedet det värsta tröstar, i alla fall på förhand, tanken på den här vidriga rättvisan som för varje levnadsår blir mer belagd.