Övernattningar

Skrev det här för ett bra tag sen och var av nån anledning då missnöjd med nåt och skulle fila, men äh, här är det:
Vännerna Elisabeth och Richard sov över här i natt. Vaknade av att de bryggt kaffe i köket och satt bröd i rosten, och vi pratade om nostalgi.
Elisabeth är dokumentationsdrottningen som fotar, filmar och skriver små minimemoarer på papperslappar som hon sparar, medan jag inte gör det (förutom här). Har nästan dåligt samvete över allt jag inte fotar och skriver ned om Emil. Men det är för att jag då jag själv bläddrar igenom gamla album lätt får en tyngd i bröstet som om jag vore den där lungsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Vet inte riktigt vad jag ska göra av den där känslan.
Läste någonstans att nostalgi ansågs vara bland det värsta som soldater i amerikanska inbördeskriget kunde drabbas av under månader och år som de låg ute i fält. Den där sjukliga längtan hem och till en tid som inte längre finns gav dem "soldathjärta": de blev apatiska, aptitlösa, krigsodugliga.
 
Älskar förresten att sova över och (här saknas det egentligen ett uttryck för när folk sover över hos en. Bli översoven? Det låter för oplatoniskt...) ha nattgäster. Det sovs för lite över! Särskilt när längden mellan hemmen inte ger legitimitet, liksom. Elisabeth och Richard bor på Kungsholmen och normalt är det avståndet för kort för att det ska vara okej. Folk ska i allmänhet tvunget "tänka på refrängen", när den hellre kan sjungas på plats om du frågar mig.
 
När jag var liten var det bästa jag visste att packa en liten väska med tandborste och nåt urtvättat nattlinne för att låta dagen bli oändlig hos en kompis. Eller när jag visste att jag fick behålla vännen eller vännerna kvar i en ocean av tid som spände över solens hela bana runt jorden.
Märkte i och för sig redan när denna underbara översovningsera tog sin början, att min förkärlek för fenomenet inte delades av hela människosläktet. Vissa snyftade och längtade hem. Ett par fick till och med skjuts hem mitt i natten av sömndruckna föräldrar som panikringts dit av mina då de ångrat sig, vilket jag tog som en enorm personlig skymf, trots att det sedan visade sig att ångern bara handlade om just att vara hemifrån nattetid.
Det har aldrig varit något problem för mig. Har alltid tyckt om att sova på nya ställen, kanske helst av allt utomhus.
 
Det här kan komma från min Dan Andersson-romantiska pappa, som ofta tog med mig och min lillebror ut på öar i Trödjefjärden eller på någon särskilt fin mosse i skogen. Han gjorde upp ett vindskydd och tände en eld vars glöd hypnotiserade oss till sömns, med hjälp av vågor, tallsus, grengnissel och ödsliga skrik från nån gammal lom.
 
Utomhussovandet har jag haft svårt att få gehör för, ok. (Har försökt själv men blivit spökrädd.)
 
Sova över gillade ju de flesta, men så fort folk skaffade pojk- och flickvänner skulle inte bara snusk hållas monogamt utan även själva sovtiden, på vilket sätt den än fördrevs.
Men det tycker jag är att ta det hela lite väl långt. Sovandet rycktes med i bara farten in i den strikta tusamheten, vilket gör just den mindre attraktiv. Så jag har aldrig slutat sova över hos vänner eller ha vänner översovandes. Alltså även vänner jag bor bara minuter ifrån. 
Eftersom det inte är riktigt comme il faut att föreslå en översovning bara sisådär vågar jag i regel dock inte föreslå det för vänner jag skaffat efter 20-årsåldern, även om jag skulle vilja.
"Vill ni inte sova över hos oss?". Eller "Du sover väl kvar?"... Det blir lätt komplicerat, helt enkelt.
Synd!

Kommentarer
Postat av: Jennie

Får vi komma och sova över?!
//Jen

2013-10-24 @ 15:22:10
Postat av: Lisa

Ni SKA!!

2013-10-25 @ 10:08:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback