Flyktig ömhetstid

Capri och Anders märkte att de var de enda som hade låsta cyklar i sitt cykelförråd här i Bagis, alla andra var olåsta. Nu har det gått upp för dem att alla andra är stulna och förrådet används av en händig bov som verkstad.
I små högar på golvet ligger ventiler, muttrar, slangar, sadlar och handtag, bland annat från deras egna numera dissikerade cyklar som använts som reservdelskällor.
 
Dessutom finns massor av snowracers i olika modeller uppradade längs väggarna. Någon märkt, "Igor, Stångåvägen", vår granne. En morgon i februari var alla ungars, inklusive Emils, snöfordon i grannskapet plötsligt borta.
Den här okände entreprenören i den undre världen har alltså kommit på en nisch: bli en barnens diamanttjuv.
Genialt!
Men denne borde ändå ha jobbat lite bättre på säljsidan. För lite snack och mycket verkstad...
Nu är de uppiffade åkdonen tillbaka hos barnen.
 
Emil och Johan har varit borta i två veckor nu.
De första dagarna var jag nästan euforiskt lycklig över att gå runt helt ostörd utan tider att passa, inget dåligt samvete om jag blev sen från jobbet, lyssna på den musik jag ville när jag ville, träffa vem jag ville precis när jag ville, som man längtar efter när man inte har det.
Men senaste veckan har det börja göra ont och nu är det fan olidligt. Har aldrig varit från Emil så här länge förr och saknaden har gått över i otålig ilska på nåt vis. Är förbannad över att de måste stanna och hämta upp grejer i Forbacka och lämna nån i Uppsala. Vafan?!
Nu ska de komma om nån timme och jag är nästan nervös. Hör på telefon att han förändrats på rösten på den här korta tiden. Nåt har hänt med hans vokabulär. Är det nu det viktigaste hoppet skett? Kommer jag få krama honom lika hårt som innan, eller har han liksom blivit lite mer frigjord nu?
Det får inte hända! Står inte ut vid tanken på att det relativt snart kommer en tid när han inte ska låta mig hålla om honom, pussa honom, ligga nära honom när han ska somna. När han kommer tycka jag är pinsam, precis som han ska.
 
Kan fatta, när jag tänker på det, såna där som vill hålla kvar sina barn i nån slags evig barndom. Hålla kvar dem i en bubbla, aldrig bli umbärlig. Göra dem till sociala freaks till förmån för ens egen kärlek, den enda man egentligen litar på. 
 
Det där med att man aldrig på riktigt kan ha någon. Vad smärtsamt det är, även om det är tur.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback