jamesochkarin

Går ju inte att undvika att fundera på vad han tänkte på. Att det var just syndernas förlåtelse han tog upp. Hade något smutsigt kommit fram om hans egna förehavanden? Eller var det ett "Et tu Brutus" marinerat i helig olja, riktat mot någon han litat på – med tanke på konspirationsryktena?

 

Det här med syndernas förlåtelse har jag dubbla känslor inför.

Att katolska kyrkan sålt avlatsbrev är ju den lägsta formen av kvacksalveri.

Men att söka skuldkänslornas quick fix är inneboende i oss. Och om man, hur svårt det än är, tänker bort pengaintresset i att förlåta någon för dens synder, så är det något jag i grunden tror på som det mest konstruktiva synsättet och som man borde anamma på alla nivåer.

 

Som jag skrivit om här tidigare, är jag övertygad om att ingen har något val, i ordets rätta bemärkelse.

 

Det här är något som, när jag diskuterat det privat, lett till rena gräl, personangrepp och för tidigt avslutade annars så trevliga kvällar. Det är så provocerande för många att tänka sig att de inte helt och hållet styr sina egna liv.

Men det är bara sunt bondförnuft, ren logik. Vi är helt enkelt produkter av två saker:

 

 

1. Våra gener – verktygen som vi ärver med oss, en sammanblandning av våra biologiska föräldrars förmågor att hantera omvärlden.

2. Vår miljö – det vill säga allt vi upplevt från befruktningstillfället till denna sekund. 

 

Baserat på vår arvsmassa och våra erfarenheter gör vi, som alla andra existerande arter på planeten, bedömningen om vad som just i denna stund är mest lämpligt som aktivitet.

Det kan vara att skriva en bloggtext. Det kan vara att mörda någon.

 

Lek med tanken att en slags superdator skulle existera, där jag kunde mata in alla mina faktorer: hur mina gener samverkar med omvärlden och allt jag varit med om, hur vädret var när jag som femåring fick min första cykel, alla människor jag någonsin träffat, hur de behandlat mig, vad de sagt, allt fram till denna nanosekund. 

Skulle den datorn finnas skulle den kunna förutspå vad mitt nästa ord jag skriver här nu skulle vara.

Oändligheten i komplexiteten kring faktorerna går inte att ta in. Och i vardagen måste vi givetvis använda ordet "val" inte i sin stora, filosofiska betydelse, utan som om fenomenet faktiskt fanns.

För det faktum att vi generellt beter oss som att människor har val och ställer dem till svars för sina handlingar både juridiskt och privat, gör ju också att den personliga och samhälleliga inputen i varje individ kan påverka dem att ur kulturellt hänseende göra mer "rätta val".

 

Men det finns områden där jag skulle önska att den här insikten kunde sjunka in och förändra i grunden.

 

Kriminalvården.

Jag väljer inte att inte bli mördare. Jag väljer inte att inte förfölja, hota, våldta, råna. För mig finns inte de "valen" på min palett. De existerar inte, i alla fall inte som min tillvaro ser ut i dag.

Vad är det som får en människa att "välja" att göra andra fysiskt illa eller ta någons liv?

Det är helt enkelt inte deras val, utan som sagt utslag av en samling tragiskt samspelande faktorer som samhället inte lyckats skydda dem emot.

Att från samhällets sida kasta en sten på en brottsling kan absolut ha en preventiv effekt när det gäller småbrott, som forskning visar. Och att straffa även grövre brott ger lindring åt offer och anhöriga. 

Men när det gäller själva kriminalvården är det vård och inget annat som borde vara självklart. En eventuell chans för samhället att botgöra bristerna man tidigare haft gentemot individen ifråga. Sudda bort våldet från paletten och ersätta med språk och känsla av egenvärde.

 

Skolan.

Valfriheten i skolsystemet. Vad är det för valfrihet?

Den "valfriheten" tar bort grundtanken med folkskolan som inneboende i sig hade insikten om att val inte existerar – det är förutsättningarna som styr. Därför måste alla barn i så stor utsträckning som möjligt ges förutsättningar att hantera livet konstruktivt. Skolan måste så långt det går kompensera för de försvårande förutsättningarna som många barn redan har, i hem där paletten bara erbjuder gråskala.

Det är just barnen som har föräldrar som inte engagerar sig i att välja den bästa skolan åt dem, som borde gå där. Barnen som kommer in på de bästa skolorna skulle klara sig ypperligt trots att de hamnade på de sämsta.

 

Benedictus. Du var med i Hitlerjugend och du stred för Nazityskland med Luftwaffe. Och du har säkert som alla vi andra gjort massa fuffens.

Förlåt honom Gud, för han hade inget annat val.

 

Och Gud, du om någon ska väl passa dig jävligt noga från att sitta på några höga hästar och kasta stenar. Det ska ju vara du som har gjort oss, herregud!

 

Där har vi förresten en till grej: Gud, Allah, Shiva eller om det nu mot förmodan skulle finnas någon som håller i trådarna: Om det nu är så att någon av er finns – varför är ni, om det också stämmer, så snarstuckna att ni bara låter dem som erkänt er existens tillkomma ert rike?

Varför har ni gett mig två ateistiska föräldrar som tutat i mig massa skit som får mig att för evigt brinna i helvetet? Varför får de från födseln frälsta glida in på räkmacka, om det nu stämmer?

Höjden av ologisk orättvisa.

Det här är som skolvalet!