Sympathy for the Snömannen i Umeå

Många runt mig är i olika slags kriser just nu. Inser att livet inte är oändligt. Och att det är precis så här det är, livet: som i dag, i går, i förrgår.
Även om vardagstillvaron inte nödvändigtvis behöver vara dålig, utan rentav riktigt bra, så ger det, om man inte är en typ tristare än Sagan om ringen, en klaustrofobisk lätt panik om man verkligen dyker ner i tanken.
 
Och så måste man fly den genom att göra nåt jävligt radikalt och eget.
Göra slut.
Supa som det inte fanns en morgondag. Öppna hjärnan kemiskt.
Va otrogen.
Gå med i hare krishna, åka till Goa.
Försöka göra stor konst, sätta avtryck i sin generation.
Skaffa sju barn.
 
Ja, allt det helt vanliga medelklassmänniskor gör här på jorden helt enkelt.
Och så knyts säcken ihop och depressionsspiralen är i full karusell: Krisen som skulle ta en ur klyschlivet är det som accentuerar det till fullo.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback