Klimatnarcissist

Vi grälade i natt, eftersom jag aldrig kan låta bli att liksom ta patent på världssmärtan just precis när jag råkar känna den.
 
Efter Världsbankens jävla rapport (om att katastrofscenariot med två graders uppvärmning man räknat på hittills verkar ha varit i underkant - det ser ut att accelerera sjukt mycket snabbare än man trott och bli fyra grader redan 2060), låg jag och panikade innan jag skulle somna.
 
2060.
Om jag lever är jag 81 då.
Emil är 52.
 
Väderkatastrofer avlösande varandra, gigantiska landarealer under vatten och öknar torrare och mer utbredda än nånsin. Ekosystemet utslaget. Svält. 
Vilken desperation. Vilka krig för överlevnad. Fattar du? Fattar du vad det innebär?! muckade jag.
Den här ekonomin kommer gå under.
- Det får den gärna göra för mig, sa han.
Och jag triggades av hans lättvindiga ton:
- Ja, men det beror väl på vad den kommer ersättas med. Tror du det blir en fin demokrati under de omständigheterna? Va?
Han: 
- Nej det tror jag inte.
Jag:
- Jag önskar jag kunde vara som du och inte grubbla ihjäl mig över det här. Det känns ju värdelöst att göra framtidsplaner. Och allt vi skriver om - nån reform som är orättvis, nåt företag konkar, nåt mord - det är blaha blaha. Mänskligheten håller verkligen på att gå under as we speak!
Han:
- Men va fan, det är inte som att jag inte förstår att det är mörker. Men vad vill du att jag ska säga?
Jag:
- Jag vet att det inte finns nåt att säga. Jag vill bara veta att du också fattar. Jag känner mig så ensam annars.
Han, suckar:
- Det är klart jag fattar. Vad ska jag säga?
 
Tystnad att skära i och ryggar krökta i någon slags räkform eller sunkigt kurbitsmönster från varandra.
När adrenalinet lagt sig vaggades jag in i en arg sömn.
 
Ny dag. Hemma med snorEmil som bygger en legostad och visslar. Jag längtar efter att se fler avsnitt av Homeland som vi precis börjat kolla på.
Och oroar mig för en vän som har hjärtesorg.
 
Just nu är det ok att ingen omkring nojar över apokalypsen - eftersom jag själv också är tillfälligt ur verklighetspsykosen. 
Just nu behöver jag alltså inte instant bekräftelse i världsförintelsen.
Att Johan pallar.
Vad patetisk jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback