Gjorde ingen pudel

Har tänkt på ceremonier lite på sistone, alla slags.
Jul, midsommar, bröllop, dop, begravningar.
Har tidigare varit pubertalt skeptisk till allt dylikt, men har senaste åren blivit mer och mer benägen att tycka att det finns alldeles för få givna formler för hur folk ska uppföra sig – särskilt vid särskilt känsliga tillfällen.
Det är inte så jävla lätt att avgöra själv alltid, bara sådär på känn.
 
Det är liksom så skönt, ta bröllop. Alla deltagare vet vad de kan vänta sig: en förrättare viger stelt men förhoppningsvis fint och då ska alla vara stela och förhoppningsvis fina. Och sen är det fest och då ska det både vara lite stelt med tal och applåder och tack, och tokig fest efteråt. Besökarna förväntas: uppträda uppskattande mot paret och ge presenter, och åtminstone låtsas ha roligt.
Efter den där proceduren förväntas alla, inklusive paret själva, ta just det förhållandet lite mer på allvar än innan. Just det vet jag inte om det är skönt eller inte, i och för sig.
 
Skönt med just själva den där orubbliga formsättningen är i alla fall begravningar.
Sorgen när någon dör går ju fan inte att hantera på ett logiskt vettigt sett tillsammans, om det inte skulle finnas en gammal kultur som pekar med hela handen: Okej samlas i en högtidlig lokal där ni är tysta och vördnadsfulla tillsammans runt kistan. Gråt och sjung och gå sen fram och lägg något, en blomma eller så, och nicka och säg hej då.
Sen får du gå ut därifrån. Krama om de närmast den bortgångna utanför. Där behöver du inte säga något, bara röra.
Efteråt: middag eller begravningskaffe eller om det är väldigt modernt: fest. Där får man börja prata normalt och sedan till och med skoja och skratta om den döda. Det är okej. Följer du bara allt det där har du inte gjort bort dig. På så sätt blir både sorg och glädje mer lätthanterligt.
 
Intervjuade en gång en kvinna som var ordförande i föreningen Vi som förlorat barn. Vill gråta bara av tanken på att den finns.
Hursomhelst. Hon hade förlorat två, och kom själv från Grönland. Det hon tog med sig därifrån när hon ska stötta andra nu, och som hon saknar här, är de enkla standardregler som allmänheten i hennes hemtrakter hade för hur alla omkring ska göra när någon förlorat någon i familjen.
Man bakade en speciell kaka och gick över med. Och samma dag som ett barn dött, liksom dagen efter och dagen efter den och en ganska lång tid framöver, kom man över med olika sorters mat. För så enkelt är det: man måste hjälpa dem att överleva vardagen.
Ingen behövde alltså fundera på vad de skulle säga eller om de skulle höra av sig till familjen som just befann sig i helvetet. De visste att de skulle gå dit med köttlimpor, fiskgratänger, bröd. Och de där reglerna hjälpte både de drabbade och dem omkring, sa kvinnan.
 
Tänker också på konferenser, på förekommen anledning. Och att det finns någon slags inofficiell standardformel för hur många tillåter sig själva vara på sådana också, mer än i andra sammanhang. På etologiskt intressant ont och gott. Beroende på hur man ser det.
 
Och så skänker jag en tanke till en manlig bekant som för en tid sedan hamnade i en prekär situation där tyvärr inga på förhand givna uppförandekodex fanns att tillgå:
 
Han följde med en kvinna hem från krogen.
Hon hade loftsäng.
Framåt morgonkanten rullade han i sömnen ur sängen och föll – men klarade sig trots sin nakenhet fysiskt utmärkt i det relativt höga fallet.
Anledning: Han landade på kvinnans pudel som låg på golvet nedanför.
Utan att kolla varken andning eller puls bedömde han på stående fot pudeln som avliden.
Med paniken pumpandes i ådrorna sköt han med foten försiktigt det antagna pudelliket lite längre in under sängen.
För att sedan snabbt klä på sig och försvinna ut genom dörren.
 
Vad jag fattar hördes de aldrig mer. Det blev alltså, oavsett parternas respektive föresatser, bara ett kärleksmöte för en natt.

(Denna sistnämnda historia har jag nu tyvärr fått höra är en råttan i pizzan! Imponerande roligt av min kollega att berätta just denna i första person.)
Trackback