Lyckans ostar

Där stod de på Stortorget i Gävle.

Foto: Ingvar Henricson

Mamma i blå sjalett och pappa i grön fjällräven.
Så jävla 70-tal och så fina.

Den där känslan som de båda kan berätta om nu att de hade då, just där de stod.
Att de gjorde skillnad – det de gjorde gjorde skillnad. Tillsammans med alla andra i Gävle som hade förstått hur världen såg ut skrek de, sjöng de, spelade de gatuteater och bodde de i kollektiv i sjuttio olika konstellationer.
De levde hela spektrat av klyschan extra allt.
Och de var helt helt övertygade. De visste, att tillsammans med alla som förstått precis som de, i Gävle, Skövde och Rio, så skulle deras kamp inom en snar framtid göra att världens proletärer skulle resa sig som en.
Jorden skulle därmed snart, väldigt snart, bli en fin plats för alla.

På riktigt. De trodde det. På allvar.

Där var och en kunde födas in i en värld som var lika mycket till för den som för grannen. Och där resurserna skulle vara kärleksfullt fördelade mellan moder jords alla älskade barn.

De trodde verkligen det, mamma och pappa och deras bästa vänner.
Helt utan tillstymmelse till ironi.

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på dem för det, att de fått uppleva den övertygelsen en gång.

Ingen jag känner ur min generation har nånsin känt nåt liknande.

När Stefan Löfven höll sitt första tal som nyvald partiledare i fredags fick han mig för några korta minuter att tänka på min farfar. Sosse in i märgen. Industriarbetare som sedemera steg i graderna och in på kontoret på Gefle Galvan, men farmors plansch av Palme i vardagsrummet satt kvar.

Samma charm som Löfven hade farfar på något sätt, i alla fall på äldre dar och åtminstone i mitt minne.
Och jag lät mig dras med i Löfvens ord, hans trygga famn, vaggas in i bilden han gav. Under de minutrarna kunde jag snudda vid känslan som mina föräldrar gick omkring med konstant i ett decennium.
Fan vad skönt det var.
Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback