Krig och oväntad fred

I morse, kallt och moddigt. Klev på tunnelbanan exakt samtidigt som resten av söderförorternas invånare fick samma idé. Alla påbylsade med varma jackor och extratröjor under.
En blöt, varm, trång trång ångbastu segade sig norrut mot stan. Jag stod där och hann knappt tänka tanken "konstigt att inte fler ryker ihop såna här gånger" färdigt, innan det small.
Ett par säten bort hade en medelålders kvinna och en kille i 20-årsåldern börjat puckla på varann. De ställde sig upp och såg ut som ett hyfsat jämlikt hockeyslagsmålspar - båda med dubbelhakor av att trycka huvudena så långt bakåt som möjligt från varandra, medan de försökte ha händerna så långt fram som de kunde mot den andra. Och så huffade och puffade och gruffade de. På 10 sekunder var det över.
- Vad fan gör du männska? vrålade hon.
- Dra åt helvete jävla kärring! skrek han och sprang bort till andra änden av vagnen.
Jag hann aldrig fatta vem man skulle hålla på.

Några timmar senare utspelade sig en intrig som visade sig bli mer gemytlig.

På en vietnamesisk lunchrestaurang vid Odenplan med Elin A. Jag beställde vårrullar med tofu, Elin tog buffén. När jag skulle gå förbi och hämta glas åt oss båda framme vid buffévagnarna, norpade jag åt mig ett av de hundra små räkspetten som låg framme, fastän jag ju insåg att man inte fick det om man tagit något annat från menyn.
Instant karma som vanligt. Sekunden därpå tappar jag ett av glasen.
Krash!
Tusen splitter åt alla håll.

Jag vill sjunka genom plastgolvet, men tittar upp och ser en underbart vacker gestalt, med ett lugnande änglaleende på läpparna.
Anna-Lotta Larsson!



Och hon räddar mig.
- Vad tar du dig till? Hur kunde du?! säger hon med stark, teatralisk operaröst.
Och på så vis fångar hon liksom upp resten av publiken och stämningen liknar plötsligt SVT-showen där hon själv tog över programledarfacklan från president Ewert Ljusberg - "Har du hört den förut?"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback