jamesochkarin

Längesen som vanligt.
Det här är precis som när jag skrev dagbok i 7-13-årsåldern. Halva textmassan bestod av ursäkter och förlåt för att jag aldrig uppdaterade.
Och märkligt nog tror jag det var samma polering av vardan då som jag gör när jag skriver här.
Undra om jag kanske nästan var mindre nära sanningen när jag bara skrev för mitt kommande ego, utan att ha läsare som skulle kunna vara facit och rätta.

Oavsett.
Mitt värdelösa minne behöver dagboksanteckningar har jag förstått.

Är fruktansvärt avundsjuk på Johans minne. Man kan ta ett random datum, säg 14 oktober 1995. Oftast kan han säga exakt vad han gjorde och med vem.
För ett tag sen träffade jag några som pratade om en fantastisk fest de varit på omkring 2000, en massa roliga detaljer. Jag grämde mig nu i efterhand över att jag inte var med. Men det var tydligen jag som hade haft festen. Det ringer fortfarande inte en klocka!
En människa är lika med summan av sina minnen. Jag kommer aldrig ihåg vad jag själv är med om, arkivet tas upp av gamla hemtelfonnummer till folk i Trödje på 80-talet. Vad är jag för slags varelse i så fall?

I lördags satt E djupt nedsjunken i soffan här i vardagsrummet och berättade en grej som jag inte vill glömma.

En kvinna hade ihop det med en hunk i en liten by Transsylvanien på 30-talet.
Då dök kvinnans puma till syster upp och fuckade upp relationen.
Systern snodde hunken, de gifte sig och fick tre döttrar.
En av dem E:s mamma.
I övrigt gick det inget vidare för hunken och E:s mormor. Även döttrarna fick sedemera skeva liv allihop av olika anledningar.
Det kröp fram att mormorns syster hade uttalat en officiell förbannelse över mormorn, hunken, deras avkommor och deras avkommors avkommor - att deras liv skulle bli olyckliga och att deras familjer skulle rasa samman.
Så nu när E fick barn vid nyår så har hon dragit med sig sin kille till parterapi.
För att stävja familjeförbannelsen in i det längsta.
Bra framförhållning där.

Förresten har jag mönstrat av skeppet Aftonbladet och i stället hoppat på nästa kajuta på livets ocean: Friskis&Svettis tidning Friskispressen!
Oväntat, säger någon.
Ironiskt, säger en annan.
Men det är bara att inse.
Mitt livs soundtrack kommer aldrig va Waiting around to die. Det kommer va Leva livet.