jamesochkarin

Lyssnar as we speak på Christer Sjögrens sommarprogram på sr.se.
Han är underbar. Kan fortfarande känna hans stora, varma, fasta handslag ackompanjerat av ett "Christer. Trevligt att träffas" som ljuder med sån bas att det liksom blir resonans genom handen i handskakningen. Det glimmande mötet skedde ombord på Briggen Gerda i Gävle hamn. Jag jobbade på Arbetarbladet och han gjorde pr för sin kommande turné.
En miss bara att han spelar en låt med sig själv. Det är inte bra och jag vet två tidigare som gjort felet:
Regina Lund - som borde ha diskats. Hon sa "jag låter min musik tala". Sen spelade hon bara sina egna låtar, utan ett ord till.
Och Lasse Berghagen, som nästan bara spelade sitt eget. På nåt sätt passade det dock så otroligt bra tillsammans med hans oförblommerade självgodhet, så det var näst intill okej.

Jag och Johan sitter och filar på vilka man helst skulle vilja höra. Hittills är listan:
Thåström
Hagamannen
Leila K
Berth Milton
Kvinnan som anklagar Littorin för att va torsk
Thorsten Flinck (men har han inte redan haft?)
Kungen
Och så för min del, en stark bubblare: Ägaren till Helmerssons kläder (se nedan) 

La Sagrada Familia är samlad i Järvsö. I morse spöregnade det. Vi packade oss in i Mitsubishin för en utflykt ännu djupare in i Hälsinglands inland - till Loos.
Loos eller Los, det spelar ingen roll sa hennafärgade tjejen som tog entréavgift till koboltgruvan som vi aldrig gick ned i. Båda är rätt, det blev nåt knas med vägverket eller hur det var för längesen, så nu får alla skriva hur de vill.
Loos. Vilken plats. Från Ljusdal förbi Färila, Näsberg och sen fem-sex mil genom urskog, rakt ut i nowhere. Plötsligt dyker några bistra, vackra gårdar upp. Och nån däckverkstad, Ica Nickeln och ett nedlagt gästgiveri med hälsingebocken på sned på fasaden.
Det där samhället som kommit till där ute på grund av gruvan på 1700-talet. (Branta smala vägen upp mot gruvan heter Pokerbacken. Man kan bara tänka sig hur det gick till på Pokerbacken i Loos sent en fredagkväll 1783.)
Trots att gruvan dog för 150 år sedan lever Loos fortfarande av nån outgrundlig anti-darwinistisk anledning. Det finns till och med en liten centralskola. Hur är det möjligt? Vilka är de där människorna som går runt där? Vad tänker de? Hur känner de? Jag vill vara en av dem.
I den där sorgsna idyllen mitt ute i ingenstans. Det är något med det där stället. Nåt hjärtskärande fastklamrande tragiskt magiskt.

Likaså undrade jag på hemvägen om Korskrogen som vi åkte förbi. Då är ändå Loos en metropol i jämförelse.
Korskrogen, 186 invånare utspridda på 70 hektar.
I Korskrogen city stod Helmerssons kläder öppet, redo för kommers med galgar på en stång utanför.
Hm, Kappahl, Lindex och så Helmerssons kläder i Korskrogen. "Det riktigas" sista bastion på nåt vis.
Hur många kunder går in i Helmerssons butik per dag? Hur många handlar något? Vad är hyran? Vem är Helmersson?
Det är en gåta lika stor som universums tillblivelse att Helmerssons kläder kan existera.
Jag måste nog dit och handla imorgon.