jamesochkarin

Come on, hit me värkarna.
Det är jävligt konstigt egentligen, att sitta och längta efter den värsta smärta man troligen kommer uppleva i livet. Men det gör jag.

Det är som en av Johans vänner sade i lördags. Det är ändå slut på det gamla livet, så då vill man bara att det nya ska börja så fort som möjligt. Nu fördriver jag tiden i ingenmansland.
Även om det är ett drömliv.
Jag läser en massa (just nu Bitterfittan, som vissa avråder mig från att läsa just i detta intrikata livsskede. Men jag skulle säga tvärtom, läs den. Särskilt såna här gånger).
Kollar på massa film (som frukostfilm idag Tom Ahlanddokumentären "Vi som överlevde Rågsved" - se till så att Bertil inte börjar hänga på Slänten, Rasken och Andreas! Igår "Jersey Girl", och Rasken - den översteg ändå mina förväntningar).
Hänger med dom som är lediga och gör studiebesök hos folk i verkligheten (lunch bland högdjuren Erika och Elisabeth på Öfvre Östermalm. Häng i Alby hos Gabbi på Cirkus Cirkör, som släppte in mig gratis på en föreställning för dagis. Så jävla bra. Hos Malin i Hornstull. Hos Cornelia på Telefonplan, där jag även släpptes in i Konstfacks skummaste korridorer av Anna, osv).
Jag skulle lugnt kunna leva mitt liv såhär.
Om det inte vore för att jag är handikappad fysiskt och mentalt. Fysiskt - jag får håll om jag tar tre steg i för snabb takt, kroppen har blivit helt assymetrisk och tynger över på en sida - framåt. Jag ligger som ett strandat sjölejon i soffan och ser ut som en inkastaty, en klotkvinna. Vacker som symbol kanske. Men inte så sexig. Det är lite ledsamt i längden att vara urmodern personifierad. Mentalt - ja. Hjärnan har dom programmerat om på nåt sätt. Min IQ har minst halverats på ett halvår.
Men främst väntan. Det här datumet, som passerades i lördags. Om det var surrealistiskt innan så är det helt overkligt nu. Ju närmre det kommer, ju längre över tiden det går desto mindre kan jag se det framför mig. Att det verkligen ska komma ett barn.

Jag visste det. Det här är en stor scam. Nu kommer det till slut fram. Alla som gratulerat och klappat och gullat med min mage och tyckt sig känna sparkar... Nu får jag stå där med skammen. Jag är skengravid och när de vill sätta igång mig så kommer det bara en lång lång fis.