jamesochkarin

En kompis, Tess, ringde nyss.

Hon berättade för mig igår att hon och hennes kille Thomas hade börjat tycka att det är så obehagligt. Sedan en tid tillbaka är det nån som ringer och trakasserar dem. Någon ringer och är bara tyst i luren, säger ingenting, men det kan höras lite konstiga ljud ibland i bakgrunden.
De har börjat kalla ringaren för "Knäpparen" och blivit allt mer paranoida. Knäpparen kan ringa under dygnets alla timmar, ibland ofta, under andra perioder mer sällan - antagligen beroende på Knäpparens tillfälliga psykiska tillstånd. Men aldrig säger den någonting.
De har nyss köpt ett radhus i Gnesta, i kanten av skogen, och har börjat Scream-fanitsera om att de ska hitta sin katt dekapiterad eller att någon iakttar dem genom altanfönstren.
Så imorse, klockan 7 ringer det igen. De har skaffat nummerpresentatör, och Thomas svarade, hörde lite ljud och kunde direkt avgöra att det var Knäpparen igen. Nu fångades numret på displayen, och han kollade på en gång upp det på hitta.se.

Det var mitt.

Undra hur många jag har trakasserat med min jävla Nokia 3310, som alltid ligger och låser upp sig själv och ringer hela telefonboken. Senast igår (innan detta) fick jag ett sms av Eva: "Du kan lägga på nu!". För ett tag sen ringde dessutom min kusin Cornelia och menade att jag var lite övertydlig. Jag hade skickat 30 sms till henne under senaste timmen, med samma enformiga mening. Oftast är "Utgående samtal"-listan fylld med såna jag inte har hörts med på flera år.

Nu får det vara nog. Jag har hållt 3310:an otroligt kär, och tänkt att jag aldrig vill ha nån annan. Jag har inte ens tittat på andra. Det känns som ett oundvikligt svek ändå, som att koppla bort respiratorn för en familjemedlem. Det smärtar, men när allt hopp är ute måste det göras. Nu har jag internetshoppat en ny Sony Ericsson.