Nära Rosenbadsdöden
Häckade utanför Rosenbad i knappt fyra timmar i dag. Fotografen Katrin blev avbytt av fotografen Micke efter 1,5 timmar, men jag var en röd tråd genom hela sessionen. Eller röd. Rödflammig med stora vita fläckar där blodet inte längre orkade tränga sig fram. Och stel in i märgen. Har varit så klok efter tidigare köldkoman att jag numera har en polarforskarmundering med grova skor, täckbyxor, fleeceunderställ och tät anorak på redaktionen. Stod och tittade på kläderna i skåpet och såg mig själv närma mig kostymerna som en astronaut. Som om man inte redan kände sig från en annan planet i de där sammanhangen. Så jag lämnade allt och nöjde mig med varm tröja under jackan, mössa och halsduk.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Fan vad jag ångrade mig.
Stora skinntumvantarna hade jag dessutom glömt helt, så jag fick under böner till världsalltet, att inte Tobias Billström skulle behaga dyka upp precis under dessa självande minutrar, springa upp i turistvimlet på Drottninggatan och in i en sådan där affär med ett 2-meterstroll med vikingahornprydd Sverigehjälm utanför, och slå till på ett par fingervantar.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Efter två timmar var känseln i tårna och fingrarna borta. Efter tre fanns inte längre minnet av känseln kvar. Och efter tre och en halv började jag känna brännande värme över knogarna och anklarna. Hade migrationsministern kommit ut då hade jag väl börjat ta av mig kläderna så där som snart ihjälfrusna sägs göra. De hårda frågorna jag hade tänkt ställa hade han fått böja sig ner mot mina stela fnasläppar för att höra, där jag hade legat som Gud skapade mig spetsad av stängslet runt Rosenbadsparken.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Man är aldrig så varm som när man nästan förfrusit.
Kommentarer
Trackback