Fira döda

I går kväll tog jag, Emil och halva Bagarmossen blodröda buss 161 straight to Skogskyrkogården. Vet flera som har det som tradition på Alla helgons dag, men för oss var det första gången.
Stora entrén liknade ingången till Hultsfredsfestivalen med yster stämning, korvvagnar och tjyvtjockt med folk. Inne på den gigantiska likförvaringen var det kolsvart, bitande kyla och ett stjärnklart himlavalv som matchades av en temporär världslig spegelbild: hundratusentals tända ljus överallt.
Mörkklädda människor som mest urskildes ur nattmörkret av sina vita andedräker, bildade myrstigar på de stenbelagda gångarna över fälten mot de olika kapellen som för kvällen alla var öppna.
Minneslunden på den höga kullen som syns från kyrkogårdens alla vrår med dramatiska ekar mot himlen, lystes upp av den största koncentration gravljus jag sett.
Det var så oerhört mäktigt. Emil blev lika tagen som jag. Han pekade upp mot kullen och krävde direkt att vi skulle dit upp, inte via stenplattsstigarna, de var för omständiga. Han skrek tills jag av skam földe hans järnvilja att pusta mig upp med vagnen, raka vägen över krispiga frostfälten, till den mystiska platån.

Gillade det. Antingen har jag missat att det alltid varit ett sånt här spöklikt jippo, eller så börjar det bli en mer allmän mexikansk syn på dödsfirandet. Bra, oavsett.

Lämpligt nog denna helg fick jag för övrigt erfara ett bevis som gör att alla mina tvivel är borta. Spöken finns.

Sanna hade varit hemma hos sin mamma i Andersberg och tagit en bild med sin Iphone, av ett gammalt foto som satt inramat på väggen i mammans sovrum.
Bilden föreställer Sanna tillsammans med sina två systrar, när de på 80-talet firade sin pappas 40-årsdag iklädda Leksandsdräkter. Pappan kommer nämligen från Leksand.
Sanna fotade av fotot för att skicka till sin kollega på Karolinska som också är Leksandsson.
För att få åtminstone ett bra exemplar att sända iväg, tryckte hon tre gånger på avtryckaren.

Resultatet visade hon upp i fredags när vi var ut och åt på Söder.
Bild 1: De tre systrarna sitter tillsammans och skrattar mot kameran. Snett bakom dem till höger står en liten flicka som ser ut att vara i treårsåldern - samma ålder som Sannas lillasyster är på bilden. Även hon har en liten Leksandsdräkt på sig och tittar in i kameran, men med en trumpen min. Hon är lika skarp som de övriga på bilden.
Bild 2: Bilden ser ut som det gör i original. Den fjärde lilla flickan syns inte till.
Bild 3: Flickan är tillbaka, den här gången med en mer avslappnad neutral min - fortfarande inte glad, men inte längre sur.

Sanna har aldrig tidigare sett den här flickan. Hon har varken visat bilden för sina systrar eller sin mamma, eftersom de alla av olika anledningar är i känsliga lägen just nu. (Hon tror dock chansen är minimal att de läser Jamesochkarins betraktelser).

Hade jag inte känt Sanna och hade jag inte själv fått sitta och begrunda bilderna i över en timme, zooma in och ut och försökt hitta förklaringar, hade jag självklart antagit att det här var bluff och båg.
Men jag hann se flickan, innan de två korten där hon syns i går plötsligt visade sig vara automatiskt raderade från telefonen.
Alla de övriga 164 bilderna finns kvar.

Döm själva.

Nu: Fler döingar. Dacapo! Osannolika Anders Eldemans underbara radioprogram, som en del i mitt program att göra vårt hem till ett folkhem. Intensivradiolyssning stirrandes ut i tomma intet och tedrickning. Om jag får fortsätta domdera ska denna utveckling accelerera, med bakning av radiokaka på lördagar osv (skriver jag motsägelsefullt här...)

Kommentarer
Postat av: elin

gulp...

2010-11-07 @ 21:46:11
Postat av: Pernilla

Coolt!

2010-11-08 @ 12:07:27
Postat av: Helen

Hurra! Jag vill att spöken ska finnas.

Postat av: Lisa

Vill också att de ska finnas. Det är trösterikt på nåt sätt.

2010-11-09 @ 10:45:28
Postat av: Bilson

Spöken skapar ju trygghet. Om det finns nån där som helt uppenbart inte ställer till med något men ändå inte ger sig till känna, då känner i alla fall jag mig ganska säker på att det är ofarligt och kanske till och med lite skyddande.

2010-11-10 @ 13:51:28
URL: http://bilson.se
Postat av: Lisa

Håller med vid första tanken.

Fast när det var värst med spökerierna i Vårtgården i Kärrtorp var vi rädda. Då satt vi och peppade varann. "Ingen har väl dött av ett spöke?!"

Men minns att jag ifrågasatte det tyst för mig själv... Vem vet det? Kanske varenda en dör av spöken.



2010-11-10 @ 23:32:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback