RIP Erland
Vet inte vad jag ska säga men känner att antingen lägger jag ner den här skiten eller så får jag skriva nåt. Och då kan jag lika gärna skriva vad som helst.
Hmm. Döden? Livet? Kärleken? Har jag hyvlat av redan.
Så det blir till att älta om det igen.
Önskar förresten att jag inte var en ältande person. Som ska älta meningar eller mer meningslösheten med allt eller ännu mer meningslösheten med meningslösheten med allt.
Samtidigt hade jag nog inte tagit en antiältspruta om det fanns. Det skulle vara en lobotomi, för samtidigt ser jag ju på nåt sätt ner på, eller ner och ner, åt sidan eller hur man ska säga, på folk som inte är medvetna om att det man knatar runt och sysslar med den här stunden på jorden är olika sätt att ständigt försöka hålla påminnelsen om den annalkande döden stången.
Anna och Malin var här nyss och vi pratade inget om döden men förträngde den ironiskt nog med medicinska historier om förtvinande reumatism, litrar av förlorat blod efter förlossningar, twar på levern efter en vodkaindränkt resa till nordöstra Finland.
Malin förtäljde i förbifarten starka barndomsminnen som etsat sig fast, av en mattpiskställning på gården i Östersund, som flitigt användes som samlagsställning av mongoloida ungdomar från dagcentrat som låg granne.
Och om att åsamka andra fruktansvärd smärta.
Jag berättade om en bekant som krossade - och för evigt förintade - fingret på sin svärfar med en bildörr.
Och min egen värsta ångest alla kategorier: när 17-åriga jag jobbade på ett äldrevårdhem.
Vi kan kalla honom Erland, varm, helklipsk, som varit världen runt, intellektuell och vänligt vältalig. Med amputerade stumpar till ben, blind och med ett emaljöga som skulle tryckas i varje morgon och ur varje kväll, och hålrummet i skallen där hans forna synorgan en gång suttit rengöras med en tygbit vätt med ljummet kranvatten.
Hans kateter var dagtid fästad mot en av benstumparna i en tygpåse som i sin tur satt fast runt midjan. Vanligtvis satt snöret ihop i midjan med ett kardborrband. Men den här kvällen var det en ny anordning med en knapp, vilket jag missat.
När jag skulle dra bort snöret under hans rygg där han nu låg i sin säng, borrade sig knappen in i hans torra oelastiska skinn och jag drog.
Jag drog upp ett sår på hans rygg och han skrek.
Erlands blinda ansikte förvreds av smärta och mitt hjärta stannade.
Hans unga hjärna var fast i ett anatomiskt inferno redan som det var och där kom jag. Lisa ska hjälpa...
Han gjorde allt för att göra det lättare för mig, och tonade snabbt, efter det korta märgborrande skriet, ned sin egen reaktion och försökte lugnande säga att han absolut förstod att det här lätt kunde hända. Det var absolut inte mitt fel, repeterade han.
Hade så mycket önskat, önskar än, att jag bara kunde tagit hans smärta där och då och förintat den ned i min egen kropp. Jag har fortfarande fantomsmärtor av den där blödande rispan på den breda ryggen som en gång dansat i hamnar, på Folkets park och inte vet jag var.
Förlåt igen, Erland, om du hör min bön.
Förlåt.
Hmm. Döden? Livet? Kärleken? Har jag hyvlat av redan.
Så det blir till att älta om det igen.
Önskar förresten att jag inte var en ältande person. Som ska älta meningar eller mer meningslösheten med allt eller ännu mer meningslösheten med meningslösheten med allt.
Samtidigt hade jag nog inte tagit en antiältspruta om det fanns. Det skulle vara en lobotomi, för samtidigt ser jag ju på nåt sätt ner på, eller ner och ner, åt sidan eller hur man ska säga, på folk som inte är medvetna om att det man knatar runt och sysslar med den här stunden på jorden är olika sätt att ständigt försöka hålla påminnelsen om den annalkande döden stången.
Anna och Malin var här nyss och vi pratade inget om döden men förträngde den ironiskt nog med medicinska historier om förtvinande reumatism, litrar av förlorat blod efter förlossningar, twar på levern efter en vodkaindränkt resa till nordöstra Finland.
Malin förtäljde i förbifarten starka barndomsminnen som etsat sig fast, av en mattpiskställning på gården i Östersund, som flitigt användes som samlagsställning av mongoloida ungdomar från dagcentrat som låg granne.
Och om att åsamka andra fruktansvärd smärta.
Jag berättade om en bekant som krossade - och för evigt förintade - fingret på sin svärfar med en bildörr.
Och min egen värsta ångest alla kategorier: när 17-åriga jag jobbade på ett äldrevårdhem.
Vi kan kalla honom Erland, varm, helklipsk, som varit världen runt, intellektuell och vänligt vältalig. Med amputerade stumpar till ben, blind och med ett emaljöga som skulle tryckas i varje morgon och ur varje kväll, och hålrummet i skallen där hans forna synorgan en gång suttit rengöras med en tygbit vätt med ljummet kranvatten.
Hans kateter var dagtid fästad mot en av benstumparna i en tygpåse som i sin tur satt fast runt midjan. Vanligtvis satt snöret ihop i midjan med ett kardborrband. Men den här kvällen var det en ny anordning med en knapp, vilket jag missat.
När jag skulle dra bort snöret under hans rygg där han nu låg i sin säng, borrade sig knappen in i hans torra oelastiska skinn och jag drog.
Jag drog upp ett sår på hans rygg och han skrek.
Erlands blinda ansikte förvreds av smärta och mitt hjärta stannade.
Hans unga hjärna var fast i ett anatomiskt inferno redan som det var och där kom jag. Lisa ska hjälpa...
Han gjorde allt för att göra det lättare för mig, och tonade snabbt, efter det korta märgborrande skriet, ned sin egen reaktion och försökte lugnande säga att han absolut förstod att det här lätt kunde hända. Det var absolut inte mitt fel, repeterade han.
Hade så mycket önskat, önskar än, att jag bara kunde tagit hans smärta där och då och förintat den ned i min egen kropp. Jag har fortfarande fantomsmärtor av den där blödande rispan på den breda ryggen som en gång dansat i hamnar, på Folkets park och inte vet jag var.
Förlåt igen, Erland, om du hör min bön.
Förlåt.
Kommentarer
Trackback