Jag och Persbrandt - like this!

Läste en artikel där en dansk intervju med Mikael Persbrandt refererats till snyggt av en före detta kollega, Andreas Victorzon.

Beklagligt nog kan jag aldrig låta bli att sluka allt läsbart så fort det handlar om Persbrandt. Jag irriterar mig på och fascineras av honom, och av att så många, både kvinnor och män, uppenbarligen förförs av hans bas-rasp-röst, som låter med flit nedtvingad en oktav, och av hans överanvända knullblick, som Cornelia så slagkraftigt uttryckt det. 

Känner flera som träffat honom, och även jobbat med honom, som bekräftar alla tänkbara klyschor om hur han är. Ja, tänk er själva...bara fantasin sätter gränserna!

Men alla dessa förförda män och kvinnor, och även jag själv eftersom jag som sagt läser allt om honom, låter honom få den här stjärnstatusen som han enligt mig inte förtjänar.
Som skådis, jag vet inte... Han har ju
stulit hela sin scenidentitet - I rest my case! (Min favoritnyhet det senaste året, för övrigt. Älskar Thorsten Flinck ännu mer efter detta.)

Men i den där danska väldigt öppenhjärtiga intervjun, som jag tyvärr nu inte lyckas hitta i sin helhet, så fick jag en näst intill smärtsam och i vart fall väldigt pinsam känsla av samhörighet med Persbrandt.
Jag kände igen mig i allt han sa. Ingen kunde uttryckt det bättre.

Han beskrev hur han var så less på sig själv och sin patetiska missbrukarpersonlighet, som tar till droger, sex, alkohol och alla medel för att glömma att inget betyder någonting.
"Jag är en sån som förstår att allt det här saknar mening. Och då vill man bara gå till baren". 
Inte för att jag är någon drogconnaisseur av rang, och jag är varken sexmissbrukare eller alkis om jag själv får döma. Men jag har läggningen för att haka upp mig vid allt dövande (vilken jävel har inte det, i och för sig).

I kombination med den där meningslöshetskänslan som han försöker trycka undan med allt tänkbart, berättade han vidare, så har han också en femårings bekräftelsebehov, som aldrig kan få nog.
Ja men visst.

Men nu vill Persbrandt bli en bättre människa, och försöker släppa allt han missbrukar och bekräftelsejakten.

"Kanske blir jag en sämre skådespelare på grund av det. Men ett inre lugn får gärna bli på bekostnad av konsten. Jag vill inte dö ensam och bitter" - något i den stilen sa han.
Med testosteronrösten djupare än någonsin får man väl anta, och med ögonen med största sannolikhet utplirandes mot reportern med de klassiska ögonlocken på sängkammarhalvstång.

Och jag skämdes när jag läste alltihop. Men:
I was strumming my pain with Persbrandts fingers.
Singing my life with Persbrandts words.

Kommentarer
Postat av: malin

Fy fan. När jag läste rubriken trodde jag först att du träffat honom. TUR! Jag hade blivit avis. Han är verkligen hetast.

2010-09-24 @ 01:03:18
Postat av: Lisa

Haha...

Men snälla säg. Varför är han hetast!?

2010-09-24 @ 10:07:07
Postat av: Cornelia

Han ÄR INTE hetast. Har ni inte sett senaste bilden där han kommer till en premiär med kostym och solglasögon med rött glas. Som nån gammal Claire Wikholm. En är en tönt, en liten man i en stor konstig ofromlig kroppshydda med slöa ögonlock.Och som du säger Lisa: han pressar ner rösten en oktav! Därav är han inte ens en duktig skådis eftersom han låter så jävla ansträngd.

Önskar han hade stannat inom baletten.

2010-09-24 @ 12:07:59
Postat av: Lisa

Fast det var en fin liknelse så måste jag slå ett slag för Claire Wikholm. Hon är härlig!

2010-09-25 @ 19:19:08
Postat av: Cornelia

Jag gillar också Claire. Jag ångrar mig!



(Christoffer tvingade mig att skriva in hans bloggadress. Allt för lite klick den horan)

Postat av: Lisa

Jag länkar till Christoffer! Be honom göra samma för mig så jag får lite läsare från den tuffa världen.

2010-09-27 @ 08:49:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback