jamesochkarin

Kommer från ett föräldramöte på Emils dagis och känner mig så jävla irriterad på nyliberalismen från helvetet. Jag gick därifrån med frei wahl-schmerz (kom ihåg var ni hörde det först) i hela kroppen.
Det här med alla nya val man ska göra till allting.
Val av elavtal, val av pensionsfonder, val av dagis - och nu: skolval. Jag hatar alla de där schimärvalen, som bara är till för att lägga över ansvaret på oss små om det går fel. Du fick ingen pension, nej synd, men det var ju ditt val!

Och för att skikta samhället ännu mer.

Dagisval har vi ändå tvingats till, och skolvalet har jag fram till i kväll tänkt är lugnt, Emil är ju bara 2,5 år.
Men icke. På småbarnsavdelningens föräldramingel gick diskussionerna om lärartäthet, genomsnittsbetyg, nöjdhetsindex och kvalitetssäkringar av omgivningens skolor varma.
Bästa ryktet har tydligen en skola i Björkhagen, två t-banestationer bort, Raketen. Den låter absolut jättebra, och har kulturinriktning. Alla barn får lära sig att spela instrument och teater parallellt med vanliga katederundervisningen - nöjdhetsindexet (hemska ord!) bland både föräldrar och elever är på topp.
Dit måste vi ju ställa Emil på kö, har jag tänkt.
Trots att det är en friskola och jag ideologiskt är emot friskolor och alla dessa jävla val, så vill jag ju inte offra Emil på mina principers altare och sätta honom i nån kommunal skola som blivit slasktratt, med sämst resurser och som lockar de mest oengagerade lärarna.

Men se det är ändå alldeles på tok för sent att ställa Emil i kö till den där Raketen.
- Två och ett halvt år sa du? Oj... Nej då är det nog ingen idé.
Mamman som dystra prognosen kom ifrån berättade att hon var på ett möte på Raketen för att skriva in sin 2-åriga dotter i kön, men det var för sent. På samma möte satt helt nyförlösta mammor som ammade små fem-dagarsbylten som knappt fått navelsträngen avklippt innan det var dags för dem att börja köa till skolan.

Nu går hennes dotter i stället på en skola med tre barn per kvadratmeter och där genusarbetet efter kritik från föräldrarna resumerades av en manlig pedagog "Det är jätteviktigt att jobba med, det tänker vi på varje dag. Om en kille kommer med rosa skor en dag till exempel, då samlar jag alla ungarna och pekar Kolla! Han är kille och har rosa skor! Det är helt normalt!"

Jaha. Så det är för sent för Emil, han blir ett plattanbarn för att vi har varit för sega.
Vad fan!? Då borde de ju i så fall informera redan vid graviditetsbeskedet hos barnmorskan om att man måste störta iväg på skolmöte direkt från förlossningssalen. Kanske föda där inne i Raketens aula för att vara riktigt säker?

Och själva idén bakom den här "valfriheten" är väl att varje barn ska gå i en skola som är anpassad efter barnets intressen, egenskaper och personlighet. Om den är sportig ska den gå sportinriktning och så vidare.
Då gäller det att gå till en siare och låta spåkulan tala om vilken pedagogik som kommer att passa det där embryot bäst.

Och vad som passar bäst... Finns det någon som frivilligt vill sätta sitt barn i skolan med minst antal lärare och som rankats lägst i kommunen?
Det som passar bäst för dem som väljer är väl det som passar ännu bättre för dem som inte gör något val. Barn med invandrarföräldrar som har problem med svenska och inte kan sätta sig in i alla val. Problemfamiljer som inte engagerar sig i sina barns framtid. Det är ju precis de barnen som verkligen behöver de bästa skolorna.

Åååh.

Det som tröstar mig är att jag snart får träffa en av mina idoler, en av de få som lindrar min weltschmerz. Göran Greider. Jag luskade ut att han har börjat träna på Friskis&Svettis på grund av en skadad menisk, och då vill jag självklart passa på att intervjua honom och vara med när han tränar i gymmet.
"Men förbered dig på att hiskeliga scener kommer att utspelas!", sa han på telefon i dag. 
Jag älskar honom.
Och Pernilla. Hon ska fota, det motar också världssmärtan i grind!