jamesochkarin

Har träffat stora delar av dem jag känner på kort tid.
Medan Johan och Emil åkte några dagar till Gävle tog Pernilla någonstans längs E4:an norrut över stafettpinnen och kom hit för reportage och häng. Perfekt! Efter jobben hamnade vi två kvällar i rad i Hornstull, den andra av kvällarna tillsammans med Cornelia. Då gick vi och såg film på ett av bästa ställena i stan, Bio Rio, där Katja chefar och där hon turligt nog hade hoppat in för att jobba samma kväll.

Bio Rio hette Kvartersbion innan Katja och Ellen tog över, och hade en riktigt usel nisch som fick den att konstant balansera på ruinens brant – att sätta upp filmer som precis slutat visas på alla andra biografer.
Stället var då rätt nedgånget, fast väldigt romantiskt, och drevs av två kraftigt överviktiga till synes delvis klonade 70+ -män med flaskbottenglasögon. Båda vaggade fram med varsin träkäpp, hade rutiga slitna flanellskjortor och över bukarna spända hängslen som höll pressveckade byxorna aningen för högt uppe.

I foajén fanns en liten handskriven lapp uppsatt i början av 2000-talet:
”Extrajobb? Biografmaskinist sökes två kvällar i veckan”.
Jag såg mig själv sitta och dra i spakarna i det lilla maskinrummet, inträngd med de stora snurrande rullarna med makten över en Cinema Paradiso-publik i alla åldrar, tagen från 40-talets Italien. En sådan publik som skriker uppmaningar åt skådespelarna på duken, skrattar hysteriskt, gråter, knullar och slåss i salongen.
Till slut tog jag mod till mig och frågade om det fortfarande var aktuellt med jobbet.
- Du. Då brukar vi göra så här. Vi sätter oss en stund här borta i soffan, sa föreståndaren, den av männen med lite lite mindre bukomfång än den andra.
- Jag brukar inleda med att säga: att jobba med kultur, ska du veta, det är ett helvete. Ett rent helvete! Du ger din själ men ingen kommer någonsin tacka dig.

Jag nickade. Rösten var sträng när han spände de starkt förstorade ögonen i mig och beskrev upplägget:
30 kvällar i rad av upplärning, med honom som läromästare. Givetvis utan betalt. Därefter en vardagskväll och en hel helgdag i veckan med ensamt ansvar över bion, för 200 kronor vitt per gång.
Jag pluggade och tid var det jag hade, så jag var fortfarande intresserad att hoppa in där, bara för att ha upplevt det, kanske för nåt halvår. Men jag förstod till slut varför lappen suttit där så länge.
- Det värsta av allt är den här kortsiktigheten som sprider sig som en löpeld. Vi hade en tjej här. Hon var smart. Skärpt! Men sen efter ett år, plötsligt, som en blixt från en klar himmel, ville hon sluta. Hon hade pojkvän och tyckte det här tog för mycket tid. Ett år! Det kändes, du! Här har man gett henne allt. Lärt henne allt man kunde. Ett år! Lasse här borta (pekade han mot sin semi-klon), han har jag jobbat med i 30 år här. Vi är inga avhoppare bara för lite motvind.

Kom hem i går från Skellefteå, dit jag, Moa, Malin och Erika åkte i lördags för att hälsa på Elisabeth. Hon har sina sista månader på tingsrätten där, efter två års notarietjänst. Och hon är nog mer insatt i samhället än någon efter så kort tid.
Kring Möjligheternas torg i centrum, beprydd med av kommuninvånarna hårt risade nya resliga stenfallosstatyn "Lyftet" i mitten och i nattlivsvimlet på Statt, var det med henne som guide en studie i brott. Välbärgade uppklädde medelåldersföretagaren som inte kan sluta snatta. Den där killen som ser snäll ut, men våldtar. Där är väktaren som måste mucka konstant - han är målsägande i hundra mål.

En skön helg med soffor, sjuttio uttömmande analyser om livet här på jorden, loppis på Pingstkyrkan, promenad till kyrkön längs älven och ett konstaterande som gjorde mig varm och lugn.

Ett gäng white trash lade dock sordin på härligheten på lilla raka idyll-vilda västern-gågatan med motbjudande äcklig försäljning av Nationellt motstånd.
Extra vidrigt med det fruktansvärda som pågår i Malmö.
Avskum!! Tönt/ar! En eller flera skrattretande copy cats man inte kan skratta åt. Barnsliga töntar är de farligaste. Alltid. Det är barnsliga töntar som leder till jordens undergång.

Avslutar med en gymdikt av en motvikt till all ondska=okunskap.

Invandrargrabbarna där borta
i hörnet lyfter tyngst:
De måste lyfta hela


samhället med oberört ansikte.
Den stillastående joggaren
på sin maskin bredvid mig


är nog här på kontorstid;
tyngderna här är bara till för
att väga upp kontorets viktlöshet.


Själv är jag den överviktige
radikale höginkomsttagaren,
med en fot i döden.


/ Göran Greider