Skilsmässa

Begravning...nu skilsmässa.

Vi pratade om det i fredags kväll, jag och Johan. Vi har pratat om det i veckor nu.
Att vi kanske borde skilja oss.

Egentligen är det det enda rätta, schizo som vi är.

Ingen av oss tycker egentligen det är rätt med giftermål på pappret. Det är ju galet - lika galet som monarkin, en medeltidsrelik. Även om vi själva har gjort precis det vi hånar.
Parförhållanden i huvud taget, sa vi i fredags, är ju bara en chimär, nåt bestämt av nån nångång bara för att det ska vara ordning och reda, lättare att kontrollera folk. Men alla vet ju egentligen att ingen människa blir kär i bara en person och fortsätter med det resten av livet utan att över huvudtaget bli attraherad av någon annan. Det är en stor, stor lögn, som det kanske i och för sig är skönast och framför allt lättast socialt att tänka bort.
Men att lova varann evig trohet, det är vi överens om. Det är omöjligt. Och inte nyttigt heller för en relation. Då kommer man alltid undra, är vi ihop bara för att vi präntat in det i papprena i förvaltningsarkivet? Eller är det för att vi fortfarande vill? Och Johan ångrar lite att han tog mitt efternamn.

Så vi borde skilja oss. Gå tillbaka till att ha en frivillig relation. Ha en fest igen, fast den här gången en skilsmässofest!

Men, kom vi även på. Det skulle vara töntigt ändå. Först vara rebeller mot vänsteretablissemanget och gifta oss. Sen vara rebeller mot svenssonsamhället och skilja oss. Trots att vi fick fina bröllopspresenter - som vi glatt tog emot när det begav sig! Får man önska sig skilsmässopresenter? Det är väl då man behöver materiellt stöd ännu mer, särskilt om man dessutom, som det är brukligt, inte längre ska fortsätta som par utan separera och skaffa egna nya bostäder (vilket vi ju i och för sig inte skulle i det här fallet).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback