jamesochkarin

Sitter i mammas och pappas stuga på Limön i Gävlebukten och gör allt i takt med deras stereo/high fi-snarkningar.
Orytmiskt och med långa pauser i en medicinskt betingad baktakt.
Tänker att jag har alla gutturala odds emot mig med såna här anlag från båda sidor och undrar när ödet ska slå in. Eller har det redan gjort det? Utgör jag liksom tredjefiolen och det blir tretakt när även jag somnar? En familjevals?

Jag och Emil kom hit från Järvsö i kväll. Johan jobbar fortfarande, så jag och min enda arvinge har haft en X-län-road trip på tu man hand.
(Detta har vi haft genrep inför, tur och retur på motorvägen A1 från Rom till toskanska Pienza för några veckor sedan. Då hade vi i och för sig med oss två roddare i bilen - Malin och Elisabeth. Det var överklassemestern från himmelriket, by the way! Det var stort stenhus på egen kulle med utsikt över oliv- och vinlundar, handmålat mosaikkakel, bidéer med guldkant (dom älskade Emil) och bröllopsfest med skålar i Crystal-champagne vid poolkanten.)

Tidigare ikväll blev pappa som vanligt nostalgisk när han satt i sin baden-baden på altanen och blickade ut över kobbarna som avtecknar sig svarta mot den Hötorgskonst-aktiga orange-rosa kvällshimlen och Böna fyr som blinkar vid fastlandet.
Farfar började arrendera den här tomten i mitten av 50-talet och satte upp en ihopfällbar 10-kvadratsstuga i masonit, som togs ned för vintern efter varje industrisemester från Gefle Galvan. Nu ligger farfar nedsänkt en bit utanför farleden vid Rödmaren, och pappa tänkte ikväll som så ofta tillbaka på när han var mellan 10 och 12 år gammal. De korta åren benämner han alltid "den bästa tiden i mitt liv".
Han hade som caddie på golfbanan i Strömsbro sparat ihop till en svag motor till ekan och hade helt fria tyglar, men samtidigt inget ansvar.
Jag förstår lyckan och kan själv tänka att de flesta nog känner att man längtar tillbaka dit, om man inte haft en kärlekslös barndom. Den där gränstiden. Mycket frihet, och livsmaskineriet ogrusat - inte ett korn ännu av ekonomiska bekymmer, eller sexuella.

Men jag blir alltid lite provocerad av när någon kallar vilken tid som helst för den bästa i deras liv.
Pessimistiska bakåtsträvare!
Och om det dessutom är en tid inte jag var med på, ens på ett hörn... Jaha, tack då, tjurar narcissist-jag.
Jag var på en konsert där sångaren i bandet under ett mellansnack berättade att nästkommande sång kom till under en period, den bästa perioden i hans liv, då han bodde i ett tjej-kollektiv. Till och med då tog jag illa upp. Men jag då, hallå. Jag står här i publiken. Ändå säger du att då var bästa tiden i ditt liv!