Vill också
Jag som aldrig ens lyckas se Lill-Babs när vi är i Järvsö, fastän jag är den som helst av alla vill se henne och spanar konstant. Har i och för sig sett henne, men det var på en röda-mattan-bio-kändispremiär (som jag fick äran att gå på med en av mina mesta kändiskompisar, författarinnan Elin). Det är som att ha sett en varg på zoo - det räknas inte om man inte ser den i sitt naturliga habitat.
Alla andra som kommer till Järvsö och hälsar på när vi är där ser Lill-Babs på Ica och överallt.
Då brukar jag bli avis.
Nu blir jag faktiskt väldigt avis.
Annars, en bra kväll hos Capri och Anders.
I morgon ska Space Staren glida norrut och föra mig och Emil till Gästrikland. Vi måste dit, Emil måste få umgås med sina rötter.
Till min stora sorg har jag nämligen börjat uppmärksamma att min son pratar stockholmska! Han kommer alltså, om inget görs åt saken, aldrig kunna uttala "Passa la gosse!" korrekt.
Så jag gör mitt yttersta för att få honom att prata som folk. Anstränger mig för att låta mina "l" vara extra tjocka, mina "ä:n" extra breda, ansiktsmuskulaturen extra slapp och struphuvudet vila extra långt ner i halsen.
Hemska tanke. En son som pratar stockholmska. Fast när jag tänker efter måste det vara samma känsla som jag hade när jag började tala gävlemål inför mina västerbottniska föräldrar. Vidrigt. Summan blev den att jag har har vissa uttryck och betoningar som inte hör hemma varken i västerbotten eller i gästrikland. Jag blev en ö i den språkluga världen, ett sagoväsen eller missfoster.
Ge honom allt eller inget. Där i mellan finns bara talfel.
Malin: Ja, det är så pinsamt att jag tog bort det!
Bisse: Jag tar hellre smulor än ingenting. Hellre en mening på hundra med en aning örongodis i form av Gävleklang, än bara stekarsmör.
Vill bara påminna om att du såg Malin Berghagen i sitt naturliga habitat i somras. Det är ju 50% Lill-Babs-DNA i henne. Alltid en tröst.
Och inte bara 50% Lill-Babs. Även 50% Lasse! Tänker man så smäller hon på det hela taget högre än Mick Jones, om ni frågar mig.
Elin, förresten. Jag vill påminna dig om en annan underbar scen. Jens Orback som satt bakom oss i biosalongen. Hans två ungar som stalkade dig, viskade och pekade "Kolla! Där är HON. ELIN!", så att han satt och vred på sig. Den kändishierarkin gillade jag.
I somras blev jag introducerad för Malin Berghagens unge radioprofil till pojkvän på en festival i Gävle. Så jag känner också att jag jobbar mot Lill-Babs. Man måste börja någonstans.
Vi måste ses direkt när jag kommer hem från semestern!
Ha det underbart så länge!
C: Alla vägar leder mot Lill-Babs.
P: Absolut! Till dess, njut ordentligt av naturen på Ibiza som du sa att du skulle.
Ja det var ett fantastiskt ögonblick, Lisa. Men samtidigt sorgligt, för jag inser nu att mina 15 minutes of fame var precis där och då. Det peakade med Jens Orbacks snoriga ungar. Efter det har det bara gått utför.
hoho!
Nu är jag hemma från Ibiza. Miss U Lisa! Måste ses!