Vi kan kalla honom Jarmo
Vår granne. Han knackar på vår dörr varje dag.
Johan träffar Pär och strax innan Emil skulle lägga sig knackade det särskilt hårt på dörren. Jag antog det var Johan, fortfarande inte inkörd i Byälvsvägens vardagsritualer efter tillvaron i skogen. Så jag skickade fram en naken nybadad Emil att öppna.
Hörde från vardagsummet Emil stå och chitchatta vant med någon på loftgången och utgick fortfarande från att det var Johan tills jag hörde den bekanta, läspande Tom Waits-rösten basunera ut standardfrågan. Haru morsan eller farsan hemma?
Jarmo satt framrullad i sin two wheel seat, med grå sjölejonmustachen draperandes munnen. Det brukar vara en tia eller ett par cigg han efterfrågar, och oftast får. Men nu behövde han låna nyckeln till yttre porten.
- Ja har tappa bort min och nu ska ja ner och dricka nåra bira. Så jag måste ha en, dom låser juren där jäveln vid nie.
Trots finska bakgrunden bryter han på grov söderslang, inget annat.
Han fick den, trädd på ett grönt reklamnyckelband som jag, likt en kranskulla längs hans slutspurt mot mål - pizzeria Caprese i Bagis centrum, trädde om hans tjocka hals.
- Hur har sommarn vare rå förresten?
- Bara bra. Din då?
- Jo bra. Dom drog ut den sista tanden på me och sen åkte ja på borrelia. De va jävligt jobbigt.
- Det låter inget vidare.
- Näe. Haru käka vitlök?
- Ja lite... Känns det?
- A, men du, jag slänger in den här i brevinkaste när jag e klar hörru!
- Okej!
- Och du. Du har fortfarande ente fixa korten, påminde han medan han rullade mot hissen.
Just ja, det hade jag glömt. I våras kom Jarmo över och frågade, eftersom han sett att jag har en bra kamera, om jag inte kunde ta några bilder på honom, som han ville skicka till sin kompis i Finland. Visst, sa jag. Okej, ge me tie minuter, sa han, och kom tillbaka efter en stund.
Jag antog att han skulle göra sig fin.
Men han rullade in i hallen endast iförd blöjor och en napp i munnen.
Blöjorna hade jag sett förr, dem har han varje dag. Men nappen var nåt nytt. Jag ställde inga frågor, utan körde vår fotosession som utlovat.
Han bad mig ta helkroppsbilder, framifrån, ur grodperspektiv och snett ovanifrån. Och nära ansiktsbilder då han sög på nappen, stint stirrande genom linsen.
- Min polare, han vet om att ja e schizofren.
- Okej.
Lovade att printa ut åtta av bilderna för att Jarmo ska kunna posta iväg dem till sin vän i öst.
- Du får ett sexpack om du göre.
- Det är lugnt, det behövs inte.
Jag ska göra det nu.
Antar att det är att han ska visa att han har nån slags distans till sig själv. Till inkontinensen. Tandlösheten. Självironi som ska sändas iväg och ses på. Visa att han lever ändå.
Johan träffar Pär och strax innan Emil skulle lägga sig knackade det särskilt hårt på dörren. Jag antog det var Johan, fortfarande inte inkörd i Byälvsvägens vardagsritualer efter tillvaron i skogen. Så jag skickade fram en naken nybadad Emil att öppna.
Hörde från vardagsummet Emil stå och chitchatta vant med någon på loftgången och utgick fortfarande från att det var Johan tills jag hörde den bekanta, läspande Tom Waits-rösten basunera ut standardfrågan. Haru morsan eller farsan hemma?
Jarmo satt framrullad i sin two wheel seat, med grå sjölejonmustachen draperandes munnen. Det brukar vara en tia eller ett par cigg han efterfrågar, och oftast får. Men nu behövde han låna nyckeln till yttre porten.
- Ja har tappa bort min och nu ska ja ner och dricka nåra bira. Så jag måste ha en, dom låser juren där jäveln vid nie.
Trots finska bakgrunden bryter han på grov söderslang, inget annat.
Han fick den, trädd på ett grönt reklamnyckelband som jag, likt en kranskulla längs hans slutspurt mot mål - pizzeria Caprese i Bagis centrum, trädde om hans tjocka hals.
- Hur har sommarn vare rå förresten?
- Bara bra. Din då?
- Jo bra. Dom drog ut den sista tanden på me och sen åkte ja på borrelia. De va jävligt jobbigt.
- Det låter inget vidare.
- Näe. Haru käka vitlök?
- Ja lite... Känns det?
- A, men du, jag slänger in den här i brevinkaste när jag e klar hörru!
- Okej!
- Och du. Du har fortfarande ente fixa korten, påminde han medan han rullade mot hissen.
Just ja, det hade jag glömt. I våras kom Jarmo över och frågade, eftersom han sett att jag har en bra kamera, om jag inte kunde ta några bilder på honom, som han ville skicka till sin kompis i Finland. Visst, sa jag. Okej, ge me tie minuter, sa han, och kom tillbaka efter en stund.
Jag antog att han skulle göra sig fin.
Men han rullade in i hallen endast iförd blöjor och en napp i munnen.
Blöjorna hade jag sett förr, dem har han varje dag. Men nappen var nåt nytt. Jag ställde inga frågor, utan körde vår fotosession som utlovat.
Han bad mig ta helkroppsbilder, framifrån, ur grodperspektiv och snett ovanifrån. Och nära ansiktsbilder då han sög på nappen, stint stirrande genom linsen.
- Min polare, han vet om att ja e schizofren.
- Okej.
Lovade att printa ut åtta av bilderna för att Jarmo ska kunna posta iväg dem till sin vän i öst.
- Du får ett sexpack om du göre.
- Det är lugnt, det behövs inte.
Jag ska göra det nu.
Antar att det är att han ska visa att han har nån slags distans till sig själv. Till inkontinensen. Tandlösheten. Självironi som ska sändas iväg och ses på. Visa att han lever ändå.
Kommentarer
Trackback