Släktskap, handskakningar och nötter
Var på Trädgården i går. Bästa stället i stan, jag är sist att ha fattat det. Ligger, för dig som är efter som jag och inte varit där sen det låg på Kungsholmen eller aldrig, under Skanstullsbron på gammal industrimark bland betongpelare med soffor på asfalt och en inträngd scen och uppflängda läktare mot gigantpelarna. Urbant och berlinskt på nåt sätt. Säger jag som aldrig varit i Berlin och outar att jag är wannabee-kusinen från landet.
Apropå kusin, så var min kusin där, Cornelia. Vi pratade om det då att vi båda känner en slags skam varje gång vi ska förklara för någon att "jag ska träffa min kusin". För vi är ju främst vänner. Jag har kusiner som jag aldrig umgås med frivilligt, men Cornelia skulle jag gärna ha med jämt. Så hon har börjat säga "Jag ska träffa en kompis, Lisa", eftersom hon som jag känner att det där kusin-epitetet sänder fel signaler. Det låter hilliebillie och framstår som att det är ett mähä, ett påhäng som man måste ha medsläpandes på grund av blodsbandet. Men dem vi bollade det här med tyckte att det var ännu töntigare att mörka kusinskapet, och att det dessutom liknar en lögn att säga "kompis". Om man har någon typ av relation som väger tyngre på en tydligen väldigt given skala, så måste man först och främst beskriva personen som det tyngsta. På skalan väger släktband eller kärleksrelation tyngst, därefter jobbrelation och sist vänskap. Presenterar man en pojkvän som en kollega är man en lögnhals - även om man jobbar med honom. Och, ja, ok. Det är nog så. Cornelia är min kusin helt enkelt.
Det skakades en massa händer också där mitt i det hippa urbana.
Förra helgen presenterade E sin pojkvän för sina föräldrar för första gången. E:s resliga pappa räckte fram kardan och klämde leendes hårt åt den nye pojkvännens hand långt fram på handen, framför knogarna ute på fingrarna. Så att fingrarna trycktes ihop och det gjorde ont. Vi pratade om episoden och pojkvännen ställde sig kritisk till det lilla, men hårda, övergreppet.
- Varför gjorde han så? frågade pojkvännen E.
E trodde att det var av nervositet.
Men pojkvännen var helt övertygad om att greppet var helt medvetet. En markering som sa "det här är min lilla dotter. Jag är stark. Det ska du veta".
Sedan dess har jag tänkt på handskakningar, och i går tog alla utom en i lite för hårt. Jag kanske har särskilt små och känsliga händer, men jag får känslan av att alla är så rädda för att sträcka fram den så hånade och bespottade "slappa fisken". Att de tänker att handslaget direkt avgör vem som har kommandot och då gäller det att ta det säkra före det osäkra och demonstrera styrkan i varenda liten fingermuskel. Annars är man lägst i rang, som en hund som lägger sig på rygg.
Jag föredrar när man bara känner någons potential. Christer Sjögren är exempel på en som kan konsten. Och en tjej jag hälsade på i går. Hon tog ett fast, säkert tag och höll armen väldigt stadigt. Så stadigt att hon kunde kosta på sig att låta handen vara aningen mjuk. Hon drog alltså inte på alla växlar utan lät det stanna vid en spänning. Dock med ett löfte om att hon hade mer att ge om det skulle behövas. Men hon var så säker på sin egen styrka att hon inte underlät sig en maktdemonstration på liv och död vid en futtig hälsningsceremoni.
Senare på kvällen diskuterade jag och Bisse det svåra i att försöka glömma något eller någon. Säg, en omöjlig kärlek. Att aktivt försöka glömma faller ju liksom på eget grepp.
Som att säga till sig själv "Tänk inte på tomatsoppa. Tänk inte på tomatsoppa...".
Och nu när jag tänker på det är det minst lika svårt att försöka att slappna av och inte glömma aktivt utan bara låta tiden mildra, när man egentligen vill ha en quick fix. "Tänk inte Tänk inte på tomatsoppa. Tänk inte Tänk inte på tomatsoppa...". Knivigt!
Johan skriver om en annan svårknäckt livsnöt.
En halv roman så här på fredagskvällen i timmerkojan. Är tillbaka på Limön och i Gävle i helgen, för att umgås med Emil, som fortfarande har en veckas ledighet med Johan kvar. Johan jobbar på Uppsala Reggae festival.
När jag och Emil tog en paddeltur i kväll pekade jag mot fyra ensamma andungar i vassen.
Emil: "De är ledsna. Andmamman jobbar".
Vrid om kniven ett varv till i hjärtat bara. Se så!
Apropå kusin, så var min kusin där, Cornelia. Vi pratade om det då att vi båda känner en slags skam varje gång vi ska förklara för någon att "jag ska träffa min kusin". För vi är ju främst vänner. Jag har kusiner som jag aldrig umgås med frivilligt, men Cornelia skulle jag gärna ha med jämt. Så hon har börjat säga "Jag ska träffa en kompis, Lisa", eftersom hon som jag känner att det där kusin-epitetet sänder fel signaler. Det låter hilliebillie och framstår som att det är ett mähä, ett påhäng som man måste ha medsläpandes på grund av blodsbandet. Men dem vi bollade det här med tyckte att det var ännu töntigare att mörka kusinskapet, och att det dessutom liknar en lögn att säga "kompis". Om man har någon typ av relation som väger tyngre på en tydligen väldigt given skala, så måste man först och främst beskriva personen som det tyngsta. På skalan väger släktband eller kärleksrelation tyngst, därefter jobbrelation och sist vänskap. Presenterar man en pojkvän som en kollega är man en lögnhals - även om man jobbar med honom. Och, ja, ok. Det är nog så. Cornelia är min kusin helt enkelt.
Det skakades en massa händer också där mitt i det hippa urbana.
Förra helgen presenterade E sin pojkvän för sina föräldrar för första gången. E:s resliga pappa räckte fram kardan och klämde leendes hårt åt den nye pojkvännens hand långt fram på handen, framför knogarna ute på fingrarna. Så att fingrarna trycktes ihop och det gjorde ont. Vi pratade om episoden och pojkvännen ställde sig kritisk till det lilla, men hårda, övergreppet.
- Varför gjorde han så? frågade pojkvännen E.
E trodde att det var av nervositet.
Men pojkvännen var helt övertygad om att greppet var helt medvetet. En markering som sa "det här är min lilla dotter. Jag är stark. Det ska du veta".
Sedan dess har jag tänkt på handskakningar, och i går tog alla utom en i lite för hårt. Jag kanske har särskilt små och känsliga händer, men jag får känslan av att alla är så rädda för att sträcka fram den så hånade och bespottade "slappa fisken". Att de tänker att handslaget direkt avgör vem som har kommandot och då gäller det att ta det säkra före det osäkra och demonstrera styrkan i varenda liten fingermuskel. Annars är man lägst i rang, som en hund som lägger sig på rygg.
Jag föredrar när man bara känner någons potential. Christer Sjögren är exempel på en som kan konsten. Och en tjej jag hälsade på i går. Hon tog ett fast, säkert tag och höll armen väldigt stadigt. Så stadigt att hon kunde kosta på sig att låta handen vara aningen mjuk. Hon drog alltså inte på alla växlar utan lät det stanna vid en spänning. Dock med ett löfte om att hon hade mer att ge om det skulle behövas. Men hon var så säker på sin egen styrka att hon inte underlät sig en maktdemonstration på liv och död vid en futtig hälsningsceremoni.
Senare på kvällen diskuterade jag och Bisse det svåra i att försöka glömma något eller någon. Säg, en omöjlig kärlek. Att aktivt försöka glömma faller ju liksom på eget grepp.
Som att säga till sig själv "Tänk inte på tomatsoppa. Tänk inte på tomatsoppa...".
Och nu när jag tänker på det är det minst lika svårt att försöka att slappna av och inte glömma aktivt utan bara låta tiden mildra, när man egentligen vill ha en quick fix. "Tänk inte Tänk inte på tomatsoppa. Tänk inte Tänk inte på tomatsoppa...". Knivigt!
Johan skriver om en annan svårknäckt livsnöt.
En halv roman så här på fredagskvällen i timmerkojan. Är tillbaka på Limön och i Gävle i helgen, för att umgås med Emil, som fortfarande har en veckas ledighet med Johan kvar. Johan jobbar på Uppsala Reggae festival.
När jag och Emil tog en paddeltur i kväll pekade jag mot fyra ensamma andungar i vassen.
Emil: "De är ledsna. Andmamman jobbar".
Vrid om kniven ett varv till i hjärtat bara. Se så!
Kommentarer
Trackback