jamesochkarin

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter Johan nu. Och, hur mycket jag än älskar Johan, mest av allt efter Emil.
Alla timmarna, alla dagarna som jag inte får se hans hår som mot alla mina tattar-gener-odds lyckats bli guldlockigt, hans smärtfullt nyutspruckna tänder som ännu inte missfärgats av kaffe, hans stora leende när han som tecken på mättnad kastar blodpuddingsfyrkanterna två meter åt alla håll, hans gubbiga nickande och mmm-ande och sååå-ande med en överseende lite lilla-gumman blick, hans självapplåder och ojantiga "duktig"-utrop om sig själv, hans jakt på i panik flyende duvor över torget i Bagis, hans egengjorda hybrid av två litterära hjältar - Bamse Båberg, hans bestämda och högljudda tilltal så fort han ser någon som han ser som likasinnad (=under fem år): "kompis!" och hans favoritsysselsättning över alla - att lägga sina små armar runt folks halsar och trycka sin kind ibland lite för våldsamt hårt (särskilt om personen är en "kompis!") mot den andras - alla dom missade minutrarna känns bortkastade när jag är här.

Måste förtränga allt det där när jag fokuserar på morgonens rubriker om Mats Alm.
Men imorgon eftermiddag får jag se mina två favoritpersoner över alla igen.